Jämlikhet och mångfald

Vad jämställdhet är, vet de flesta människor, men skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet brukar vara svårare.

Jämställdhet syftar till att kvinnor och män ska ha samma möjligheter. Lika lön, lika arbete, lika valmöjligheter. För mig är jämställdhet viktigt, så klart, men det är det många som engagerar sig i och som många jobbar för.

För mig är jämlikheten ännu viktigare. Jämlikhet är när alla människor har samma status och erhåller samma respekt. Ett samhälle där vi alla är lika mycket värda, oavsett kön, oavsett sexualitet, oavsett funktionsduglighet o.s.v.

Just nu är det pridevecka på Åland. Den allra viktigaste veckan på året, enligt mig.

Alla ska ha samma rätt till kärlek och respekt. Alla ska ha rätt att älska vem de vill! Kärlek är för mig universell och ingen ska ha rätt att bestämma vad man får och inte får känna.

Att jobba för jämlikhet rent praktiskt som kommunpolitiker är inte helt enkelt. De ärenden som kommer upp är sällan relaterade till just mångfald i det avseendet. Ibland kan jag känna mig otillräcklig, att jag inte  jobbar tillräckligt med de frågor som verkligen är viktiga för mig. En känsla som jag förstås själv belastar mig med och likaväl kan välja att lyfta av mig.

Genom att vara lyhörd och medveten, genom att vara beredd att jobba för frågan när den väl kommer upp och framför allt genom att förverkliga det jag tror på i mig själv och mitt eget liv, fortsätter jag tro på jämlikhet och mångfald i det samhälle jag lever och verkar i.

Störst av allt är kärleken.

Miina Fagerlund (s)

20160818_164538

 

Tillgänglighet på Lilla holmen

 

2016-06-16 12.38.59

Igår hann jag inte läsa tidningen, så när jag idag satte mig ner vid köksbordet och gick igenom gårdagens tidning, pryddes mitt ansikte av ett STORT leende! Fantastiskt bra jobbat, Arash med flera!

När Arash kontaktade mig gällande sin motion, blev jag glad över att problemet uppmärksammas, men vågade inte hoppas att det faktiskt skulle ske någon förändring. Tillgänglighet brukar inte vara Mariehamns starkaste sida, därför är just det här extra roligt.

Tack, Arash, för att du vågade och tack infrastrukturnämnden med Jessy som ordförande för att ni ser möjligheterna!

Miina Fagerlund (s)

Öppet brev till den som ifrågasätter min personliga assistans

Idag för en vecka sedan, 4 maj 2016, hade vi kommunstyrelse (kst) möte. Ett av ärendena var ett rättelseyrkande som berörde mig som person, eller rättare sagt min rätt att ha personlig assistent med mig på mötena. Ärendet var från början konfidentiellt, men jag diskuterade innan med kommundirektören och framhöll min önskan om att ärendet skulle vara offentligt då jag finner det viktigt att ärendet kan användas för andra som kan behöva använda assistent i framtiden.

Självklart beviljades Rolf Karlsson, som hade inlämnat rättelseyrkandet, och jag jäv och avlägsnade oss således från rummet. Med mig hade jag min assistent. Vi pratade om ditten och datten när Karlsson plötsligt sa ”Du förstod vad jag menade med skrivelsen va?”. Jag svarade ärligt att jag inte gjorde det, eftersom jag tycker det borde vara en självklarhet.

Karlsson sa då ”Jag, och flera med mig, tycker det är konstigt att du ska ha med dig personlig assistent in på mötena. Hon kan ju föra dig hit, men sen klarar du ju dig själv.” Jag frågade om jag även skulle lämna rullstolen utanför, eftersom den är mina ben och hon är mina händer.” På detta svarade Karlsson att det är en helt annan sak. Jag förstår inte skillnaden.

Hade rättelseyrkandet varit skriven för att utreda huruvida man bör bevilja närvaro under någon paragraf vid första mötet, eller om man det hade varit för att avgöra huruvida assistentens namn ska skrivas ut eller inte, hade jag haft större öppenhet och förståelse. Men när Karlsson så rakt på sak ifrågasatte min rätt att ha assistent i direkt anslutning till mig, finner jag det både kränkande och diskriminerande.

Ja visst klarar jag av att sitta på ett möte själv och konversera, men vad händer om jag får kramp eller någon led luxerar på mig? Vem ska hjälpa mig då? Eller ska jag helt enkelt stiga ur rollstolen och gå ut och hämta min assistent? Eller ska jag begära att någon annan hämtar henne? Eller ska jag bara sitta kvar i hopp om en bättre morgondag? Och vad händer om jag vill ha ett glas vatten under mötet? Ska jag tvingas vända mig till någon av de andra ledamöterna och be dem göra det åt mig? Visst, det kan jag, men det gör inte att jag är där på lika villkor! Och vad händer om vi ska bläddra fram något ur en lagbok eller om jag behöver anteckna något med fler ord än jag själv klarar av att anteckna? Samma där, visst kan jag be en annan ledamot, men då är jag inte där på lika villkor. Jag vill kunna göra det med mina händer, det vill säga med assistentens händer för min räkning. Hur skulle det vara om Karlsson genomförde nästa kst-möte med tjocka, otympliga tumvantar utan tummar (som babyvantarna ser ut) på båda händerna? För visst klarar ju Karlsson av att delta i mötet fast han inte har full funktion i händerna.

Karlsson hade en bestämd åsikt att en läkare inte kan ta ställning till om jag ska ha med mig en assistent på slutna/konfidentiella möten eller inte och att det knappast är meningen att det ska vara på det viset. Han hänvisade till kommunallagen som tydligt säger att kommunstyrelsemötena är slutna.

Han hänvisade även till att ÅIC nyss haft styrelsemöte och att det inte borde ha kommit ut att två styrelsemedlemmar avgått och ändå hade det läckt ut till pressen. Han nickade mot min assistent som om det var hennes fel, trots att varken hon eller jag varit med där. Jag och min assistent frågade oss efteråt om Karlssons tystnadsplikt har andra kriterier än hennes? Borde inte tystnadsplikt vara tystnadsplikt oavsett vem som anger den? Och varför skulle en personlig assistent ha svårare att bevara tystnadsplikten än en fullmäktige vice-ordförande eller en styrelseledamot? Och betyder Karlssons sätt att se på saken att en person med hörselnedsättning som inte kan läsa på läppar och således behöver en teckenspråkstolk inte kan väljas in i kst eller nämnd pga sin funktionsnedsättning? Vi kanske kunde göra så att alla personer som använder hörapparat kunde stänga av dem under mötena och att alla höranden förses med hörselskydd, så behöver vi inte oroa oss för att någon ska bryta mot tystnadsplikten.

Handikappservicelagen 8c § säger klart och tydligt ”Med personlig assistans avses i denna lag den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad har behov av hemma eller utanför hemmet 4) i samhällelig verksamhet.

I Finlands grundlag 6 § står ”Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.”

I FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i artikel 29 står ”Konventionsstaterna ska garantera personer med funktionsnedsättning politiska rättigheter och möjligheter att åtnjuta dem på samma villkor som andra och förpliktigar sig att a) säkerställa att personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i det politiska och offentliga livet på samma villkor som andra, direkt eller genom fritt valda ombud, däribland rättighet och möjlighet för personer med funktionsnedsättning att rösta och bli valda genom att b)aktivt främja en miljö där personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i skötseln av offentliga angelägenheter, utan diskriminering och på samma villkor som andra, samt uppmuntra deras deltagande i offentliga angelägenheter däribland genom i) att delta i enskilda organisationer och sammanslutningar som är verksamma i landets offentliga och politiska liv och i politiska partiers verksamhet och förvaltning”

Som mångårig ordförande i socialnämnden, där man ansvarar för frågor kring personer med funktionsnedsättning, torde Karlsson haft kännedom om dessa lagar och förordningar. Ändock finner han det olämpligt att jag använder mig av, den av socialnämnden beviljade personliga assistansen, vid möten, i detta fall kst-möten som är slutna.

Så jag säger bara det; rör inte min personliga assistent! Rör inte mina händer, min fysiska kontroll och min avläsning, för det är det hon är för mig! Utan henne kan jag inte delta i mötena, utan henne kan jag inte vara likställd er andra i samhället.

Jag är stolt över det beslut som kst enhälligt tog och jag är tacksam över det stöd jag känner. ”Kommunstyrelsen lämnar rättelseyrkandet utan åtgärd och tidigare upprättade protokoll utan korrigering, med hänvisning till att assistents närvaro ändå går att utläsa ur protokoll, och konstaterar närvarorätt för ledamots enligt handikappservicelagen 8 c § beviljad personlig assistent, med hänvisning till grundlagens 6 §”

Jag hoppas att detta hädanefter kommer att verka som riktgivande för hela kommunens förtroendevaldas verksamhet, att man inte längre kan ifrågasättas om man som funktionsnedsatt använder sig av sin lagliga rätt av personlig assistans.

Och ni andra som Karlsson syftade på med ”Jag, och flera med mig, tycker det är konstigt att du ska ha med dig personlig assistent in på mötena” ber jag att tar kontakt med mig personligen, så att jag kan förklara vad och varför jag är beviljad personlig assistans. Alla har självklart inte lika god insyn i mitt ärende som Karlsson torde ha, därför kan jag förstå att det från utomstående kan te sig märkligt. Man kan inte veta, om man inte frågar, så hör av er! Jag berättar gärna och svarar på frågor med öppet sinne!

Slutligen vill jag påpeka det absurda i att kommunen skulle ha rätt att skriva ut min assistents namn i offentliga protokoll. Min assistent lyder under tystnadsplikten. Det innebär att hon inte får säga var hon jobbar, för vem hon jobbar, vad hon har gjort eller var hon har varit. Hur i hela fridens dagar skulle det då kunna vara okej att man skrev ut hennes namn i protokollen? Som sagt, jag är glad att kst tog ett enhälligt beslut. Bra jobbat!

EDIT: Eftersom det uppkommit frågor om den beviljade assistansen, väljer jag här att informera kort om den. Jag är beviljad personlig assistans även i samhällelig verksamhet, t.ex. på möten. Detta har förvaltningsdomstolen fastslagit. Det har således aldrig varit frågan om att min assistent inte skulle uppbära lön under mötet. Karlsson ifrågasatte till mig hennes rätt att vara närvarande i samma rum som kst under mötet. Hans åsikt var att hon skulle sitta utanför mötesdörren och således även lyfta lön, eftersom han anser att jag klarar mötet på egen hand och hon inte är invald i kst. Än en gång, det här handlar alltså inte om pengar över huvudtaget. Jag vill samtidigt tacka för all respons på mitt inlägg! Det värmer!

Miina Fagerlund (s)

Mindre snack och mer verkstad

För fem år sedan var det totalt främmande för mig att sätta min fot i ett politiskt sammanhang. Sedan övertalades jag att ställa upp i skolnämnden och sedan kom socialdemokraterna in i mitt liv. Igår satt jag på åhörarbänken på kommunfullmäktige (kfge) möte i min kommun och kände att alla mina sinnen var genuint intresserade av vad som sades, vad som sades/inte sades mellan raderna och hur tankarna kring besluten gick. Samma känsla får jag varje gång vid kommunstyrelse (kst) mötena. Trevlig känsla, men ack så förvånande för mig. Och framförallt förvåning över att jag faktiskt längtar till och ser fram emot kommande möten.

Igår inleddes kfge med en tyst minut för Björn Grüssner efter ett rörande och tårfyllt tal av kfge ordföranden. Det är svårt att förstå att hans ord och handling har tystnat efter 40 år i politiken.

Tidigare under dagen sände socialdemokraterna ut ett mail om vår käre tidigare partisekreterare Ola Anderssons plötsliga bortgång.

Själv deltog jag, tillsammans med tvåhundar andra, i helgen i sorgetåget för mina nära vänners enda dotter som blev blott 19 år gammal.

Livet är så skört och man kan aldrig veta hur livsväven ser ut. Ena stunden har vi dem hos oss och i nästa har de lämnat oss. Kärlek och styrka till alla anhöriga och vänner! Himlen har blivit tre änglar rikare. Jag önskar de hade fått stanna längre på vår jord.

Kfge mötet fortsatte sedan och den stora frågan under kvällen var kommunsammanslagningsutredning som vi i kst efter omröstning förordat. Jag har alltid trott på att inte hacka ner på andra partier och det tänker jag heller inte göra nu, men jag känner frustration över att ärendet med 6 röster av 16 togs till bordläggning. En bordläggning där man inte hade några förslag eller konkreta önskemål om vad för information man ytterligare önskar till nästa möte som sker om tre veckor.

Bordläggning ska sjävklart används när det behövs. Man ska ha möjlighet att sätta sig in i ärenden om man känner att man inte fått tillräcklig information om och självklart ska man kunna tillgodose sig den informationen när så behövs. Men i det här fallet har ärendet trots allt nått en punkt där frågorna ligger på en sådan nivå att vi politiker eller tjänstemännen kan svara. Här behövs en konkret utredning för att se vad en sammanslagning skulle innebära. Nu bordläggs ärendet i tre veckor med en enda svävande önskan om att man ”kanske skulle kunna ha ett möte med den andra berörda kommunen”. Den andra kommunen har redan beslutat i såväl kst som kfmg att begära nämnda utredning. Min stilla undran är vad som då skulle diskuteras under dessa tre veckor?

Alla de frågor som bordläggarna önskar få svar på kan självklart stötas och blötas mellan de olika kfge eller kst, men det är trots allt just de svaren vi får av utredningen som vi önskar beställa. Att politikerna diskuterar kommer inte att kunna ge fler eller bättre svar på de frågorna och definitivt inte ge mer information som underlag till nästa möte.

Nå, det är bara att vänta i tre veckor nu och sedan ta upp ärendet igen och då är det hälften av rösterna som behövs för bordläggning/återremiss. Jag har svårt att tro att fyra enade partier plötsligt skulle ändra åsikt i frågan och rösta till minoritetens fördel.

I mina ögon är det här bara att förhala ärendet och det är något jag har mycket svårt för. Avvikande åsikter är helt acceptabelt, men att skjuta något framför sig och sticka huvudet i sanden och hoppas på en bättre morgondag är inga egenskaper jag beundrar.

Med förhoppning om lite, men konstruktivt, snack och mer verkstad framöver

Miina Fagerlund (s)

Besök vid Optinova och kommunindelningsutredning

Igår hade jag äran att besöka Optinova tillsammans med resterande medlemmar av kommunstyrelsen. Jag kände till företagets verksamhet från förr, men häpnade ändå över hur stora de faktiskt är och vilken enorm skillnad de gör med sina produkter runtom i världen. Bara tanken på vilket hantverk de har i produkterna är fantastisk. Att på lilla Åland, i min egen kommun, ha ett företag som tillverkar 14 miljoner plastslangar till kanyler varje vecka  varav 10 miljoner tillverkas just här i Godby, är häpnadsväckande!

Optinova jobbar för jämställdhet, även om det just igår var endast män som höll presentationen för oss. Likaså jobbar de med jämlikhet och antirasism, även fysiskt på arbetsplatsen, vilket jag tycker är mycket glädjande. Dock har man idag inget aktivt arbete för jämlikhet när det handlar om personer med funktionsnedsättning, men efter att jag hade väckt frågan, verkade man få sig en tankeställare. Optinova är ett företag som i mina ögon skulle vara en utmärkt arbetsplats för att konkretisera detta och det sades att man ska se över det här och ta det i beaktande. Jag följer med spänning hur man kan tänka sig att åstadkomma detta.

Det är svårt att tro att Optinova som ligger inbäddad i skogarna här i Finström, skulle vara det företag med flest anställda på Åland och att man med flertalet fabriker runtom i världen faktiskt är ledande i sin bransch.

Man har valt att använda sig av hashtagen #mågottfabriken men för mig är det inte bara det att det här företaget vill få människor att må bra. De är faktiskt med och räddar liv, runtom i världen, varje dag! Och det är häpnadsväckande och fantastiskt!

I den här filmen får vi följa Anthony Van Loo som genom inopererad hjärtstartare överlevde hjärtstopp mitt under en fotbollsmatch. Man ser hur hjärtstartaren kickar igång honom strax efter att han fallit ihop. Det här skulle inte vara möjligt utan sådana plastslangar som Optinova tillverkar. Det säger sig själv att kvalitén måste vara hög på produkterna, för när det väl gäller handlar det faktiskt om liv eller död.

 

Efter rundturen höll vi styrelsemöte i ett av deras mötesrum och det känns väldigt bra att det var just i #mågottfabriken som styrelsen beslutade efter omröstning att inför fullmäktige föreslå att rikta en förfrågan till LR om kommunindelningsutredning.

Miina Fagerlund (s)

Miina i rött

11026073_10205019132776615_648643383119373829_o

Idag är det ett år sedan jag presenterades tillsammans med tre av mina sossevänner, Cay, Jessy och Tony, för pressen. Bilden ovan togs av vår stolthet; Camilla Gunell. Tänk att 25 % av oss på bilden gick in i lagtinget, 25 % i kommunfullmäktige i sin kommun och 25 % i kommunstyrelsen i sin kommun. Rätt coolt!🙂

I måndags hade vi styrelsemöte med Åland socialdemokrater och igår hade vi möte med Norra Ålands socialdemokrater. Jag måste säga att det känns fantastiskt att få vara en del av sossarna och människorna som jag lärt känna genom partiet är guld!

Eftersom jag sitter i Finströms kommunstyrelse, sträcker jag lite extra på mig idag och jublar över kommunfullmäktige som sammanträdde igår och som enhälligt klubbade detaljplanen för Grelsbyområdet. Jag känner starkt tillit till detaljplanen och ser fram emot förverkligandet.

Just idag är mitt hjärta extra rött.

Miina Fagerlund (s)

Internationella kvinnodagen

da160387025ac9b3384d00eb2b851430

Idag är det den 8 mars, den internationella kvinnodagen. En dag som instiftades 1910 och som är lika aktuell nu som då. Årets tema är FN:s målsättning att uppnå jämställdhet mellan könen före år 2030.

Kvinnodagen är inte en dag att fira, så säg inte grattis till oss! Syftet med kvinnodagen är att uppmärksamma ojämställdheten i världen, på vilket sätt kvinnor drabbas.

Somliga anser att dagen borde avskaffas för att få ett mer jämställt samhälle. Jag håller inte med. På samma sätt som vi har jultomten en gång i året så länge barnen tror på tomten och några år till, så ska vi även ha kvinnodagen så länge samhället tror på kvinnan och jämställdhet mellan könen! Än är vi inte jämställda männen, än har vi inte lika löner för lika arbete, än har vi inte lika rättigheter, än har vi inte lika trovärdighet, än är vi inte lika ur sexistisk synpunkt. Kvinnodagen ÄR viktig!

Kommer vi att uppnå FN:s målsättning? Kommer vi att vara jämställda inom 14 år? Nej, det tror jag inte, men jag hoppas, och vi får aldrig sluta jobba för det! Och jag skulle aldrig bli gladare över att ha fel om vi faktiskt når dit!

Jag har tre döttrar. Tre fantastiska, starka, drivande och framför allt engagerade döttrar. En dag ska jämställdheten uppnås. En dag!

Miina Fagerlund (s)

2016-02-17 07.30.23

Rädslan är inte min!

Jag har försökt att inte reta upp mig på Åländsk demokrati och deras insändare, men till slut kommer droppen som får bägaren att rinna över och nu får det vara nog! Vet ni, jag är inte rädd för hur Åland ska påverkas av att ta emot flyktingar! Jag är istället förväntansfull och jag är tacksam för att just mitt samhälle har möjlighet att erbjuda en trygg hamn för dem som behöver det!

Jag gör inte skillnad på personer med anledning av hudfärg, härkomst, tro eller funktionsduglighet. Skulle jag göra det, skulle det vara nordbor och åländska män som skrämde mig, inte flyktingarna! Min småkusin blev knivhuggen till döds av svenska män. Jag har själv blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt trakasserad av åländska män. Jag har blivit hotad av människor med nordiskt ursprung. Men jag är inte rädd, för jag vet att alla nordbor, att alla åländska män, inte är likadana!

Jag tror på människan och jag känner tillit. Jag tror på mångfald och öppenhet. Jag ser fram emot att få lära känna nya människor av annan härkomst och jag ser fram emot att få lära mig mer om deras kultur, ta del av deras kunskap. Jag ser fram emot att få välkomna dem till mitt liv, till mitt samhälle. Det är inte jag som är rädd! Det är inte jag som behöver skyddas! Så nej tack, ÅLD, jag vill inte ha ert ”beskydd”! Och jag vill verkligen inte ha det åt mina döttrar!

Att ni, ÅLD, vill värna om den åländska hemfriden, kvinnofriden, jämlikheten och demokratin, när ni själva är överrepresenterade i dömda våldsbrott bland de politiska partierna och Toivonens klumpiga, men ack så kränkande uttalande till mig som handikappad under valet i höstas, är skrattretande och löjligt. Michael Jackson sjöng ”I’m starting with the man in the mirror”.

Stå för era åsikter och värderingar, ÅLD, men gör det för er egen del. Om ni är rädda att flyktingar ska komma och skrämma livet ur er när ni går runt hörnet på Torggatan, så säg det då! Säg att ni är rädda för att de ska ta era kvinnor och era jobb ifrån er! Säg att ni är rädda att det ska framkomma att de är bättre människor än ni själva är! Säg att ni är rädda för deras kultur och för deras kunskap! Men våga inte använda mig och mina barn som ursäkt för ER rädsla! JAG är inte rädd!

Miina Fagerlund (s)

http://www.nyan.ax/insandare/radslan-ar-inte-min/

Chipsfabrikens framtid oroar

När jag var liten jobbade pappa på chipsen som bland annat försäljningschef. Jag tillbringade en del dagar både uppe på hans kontor och i själva fabriken. Jag har varit med och inventerat, jag har fått hjälpa till med pappersarbetet under prao i högstadiet och jag har följt med på guidningar så pass många gånger att jag kunde turerna utantill.

Det bästa som fanns var att ta en skål, hålla den vid bandet och få alldeles färsk och varm ”Sips” att knapra på.

Jag minns Robert, Anja, Stucke, Leena och många fler. Jag minns var de hade sina rum och jag minns hur det såg ut i fabriken, matsalen och laboratoriet. Sedan pappa slutade, har jag inte satt min fot där, förutom i Factory shoppen. Kan det verkligen ha varit min sista gång, då för en evighet sedan?

Fabrikens varande eller icke varande påverkar inte bara drygt hundra anställda, utan även fraktbolag i form av både färjor och långtradare, potatisodlare och alla anhöriga. För att inte tala om samhället i stort och Saltvik som kommun. Det är skrämmande. Att fabriken får fortsätta på Åland är av största vikt!

Ändå kan jag inte låta bli att vara hoppfull. Ingen har ännu uttalat att det finns risk för nedläggning. Det är tolkningar och antaganden kring beskedet om att Orkla inlett samarbetsförhandlingar med personalen. Samarbetsförhandlingar innebär självklart förändring i företaget, men frågan är hur? Kanske produktionen ska förändras, eller specialiseras ytterligare. Vem vet vad dessa förhandlingar innebär! Kanske är det bara rubrikerna som skapar de stora svarta molnen på en annars klarblå himmel.

Jag hoppas på det bästa tills motsatsen bevisats, men visst sjutton knyter det sig i maggropen  av oro och osäker väntan. Tankarna går till alla familjer där ute som berörs. Jag kan inte ens föreställa mig deras vånda om de vet lika lite som allmänheten gör idag.

Miina Fagerlund (s)

Någon fanns där för mig

I november 2012 ansökte jag om att få ta med min dåvarande personliga assistent på körresa till Island. Det första avslaget gavs för att man inte ansåg att körsång kunde anses vara invand livsföring. Jag överklagade och fick i mars 2013 ännu en gång avslag. Så här stod det i beslutet:

”Miina har i sin ansökan åskådliggjort att musik är hennes normala livsföring. Ansökan avser dock ersättning för kostnader som uppstår i samband med assistentbehovet för en resa till Island sammanfallande med och p.g.a. att kören Körglädje åker till Island. Delaktighet i resan till Island är dock inte invand livsföring i relation till ett musikintresse och kostnaden kan inte betraktas som skälig i relation till kommunens skyldighet att bevilja assistent för fritidsintressen i enlighet med Lag om service och stöd p.g.a. handikapp, 8§.”

Jag valde då att gå ut i tidningen med vad som hade hänt. Ett inslaget sändes i Åland24 och Nya Åland skrev en stor artikel. Här kan man se inslaget.

Jag ville att det skulle komma ut för att människor skulle få veta hur handikappservicen fungerar på Åland, speciellt i min hemkommun. Att andra skulle få veta att de inte var ensamma om att tvingas strida för sin rätt. Vad jag inte hade räknat med var att en för mig okänd kvinna valde att donera pengar till resan åt mig och min assistent.

Min körledare ringde mig och sa att jag givits en chans att få komma med till Island. Ville jag ta den? Jag fick veta att kvinnan ville:

”ge mig en glädjekick för att ge mig energi och ork att kämpa vidare för mig själv och andra i liknande situation”

Den här gåvan bär jag med mig, i mitt hjärta och i min själ, varje dag.

Jag överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen. Och jag vann i februari 2014. Min hemliga donator fick  då genom ombud de pengar som kommunen betalade ut till mig för resan. Jag fick inte hela summan tillbaka, men jag kunde åtminstone återgälda en del.

När jag i juli 2013 startade mitt företag med personer med funktionsnedsättning som målgrupp och när vi i augusti 2014 utökade vår verksamhet för samma kundgrupp, var det med de orden som grund. ”För att orka kämpat vidare för mig själv och andra i liknande situation.”

När jag för femhundrafemtioelfte gången fick avslag från kommunen på någon av alla mina ansökningar, insåg jag att jag inte kunde klaga på politikerna om jag inte själv var beredd att göra något åt saken. Därför kontaktad jag i januari 2014 Ålands socialdemokrater och tog klivet in i politiken. Även den gången ringde orden i mitt huvud ”för att orka kämpa vidare för mig själv och andra”.

Än idag finns orden kvar. Varje gång jag kör till ett möte, varje gång jag tar ställning i någon fråga, varje gång jag är obekväm och lyfter frågor som inte direkt gör mig mer populär, varje gång jag än en gång tjatar om tillgänglighet och lika värde, varje gång finns orden där. ”För mig och för andra i liknande situation.”

Än i denna dag är kvinnan som såg till att jag fick komma till Island, helt okänd för mig. Jag har ingen som helst aning om ålder. Jag vet att det är en kvinna, att hon bor på Åland och att hon inte har någon relation till mig. Jag vet inte om hon har Facebook eller ens om hon har en dator eller smartphone. Hon ville vara anonym och det respekterar jag. Men jag hoppas mina ord en dag når henne. Jag vill att hon ska veta vilken skillnad hon gjorde för mig och för andra. Jag vet minst 2 personer som genom att använda min dom i ÅFD kunnat överklaga och då vunnit i sin kamp om rätten att få vara likvärdig i samhället.

Jag väljer att kämpa för ett jämlikt och inkluderande samhället för mig själv och för andra i liknande situation, för att hon fanns där för mig. Hon såg till att jag hade samma rätt som alla andra. Hon såg till att jag fick vara jämlik alla andra. Nu är det min tur att ge till andra, så som hon gav till mig, om än på ett annat sätt.

Jag glömmer det aldrig, det du gjorde för mig! Tack, från hjärtat tack!

Miina Fagerlund (s)