Visst får det kosta!

Vad kostar det oss att inte tänka tillräckligt långsiktigt? Vad kostar det samhället att inte hjälpa de unga i tid? I Sverige är det i varje årskull 20 % som inte går ut med betyg. Det kostar samhället hundratals miljarder kronor för varje årskull. Vi har inte råd att göra samma misstag. Nationalekonom Ingvar Nilsson menar att en budget i balans idag kan ge förödande kostnader i framtiden.

Nilsson höll två föreläsningar i ämnet på Åland i veckan. Ord som kastat om i mitt huvud och som påverkat siffermänniskan inom mig mycket starkt. Genom att inte satsa på de unga som behöver extra resurser i skolan, förskjuter vi istället kostnaden på framtiden.

Att ge barn med specialbehov förutsättningar till individanpassad skolgång kan spräcka budgetramarna under några år i grundskolan. Men genom att få grundfärdigheter som möjliggör fortsatt skolgång, minskar riskerna för utanförskap som kommer av att man inte antas till fortsatta studier, att drabbas av arbetslöshet och följderna av detta.

Om man ser till vad som då händer med dessa barn om man inte ger dem förutsättningarna, så förskjuts problemet istället till andra sektorer. Inom det kommunala är det främst socialvården med utkomststöd och sysselsättningsåtgärder som tenderar att belastas. Även andra delar av samhället riskerar att belastas hårt, såsom hälso- och sjukvården, rättsväsendet och andra myndigheter.

Kommunernas tjänstemän borde därför utbildas i de system som de facto finns och som är utvecklade för att påvisa kostnadsbelastningen på nämnda sätt. Det är viktigt att vi politiker ger tjänstemännen möjlighet till flexibilitet och elasticitet där tillräckliga resurser för barn och ungdomar värderas enligt andra mätinstrument än det görs idag. Detta eftersom personer som inte får tillräckligt med stöd i skolan riskerar att drabbas av livslångt utanförskap. Ett utanförskap som kostar oerhört mycket för samhället, och framför allt för individen själv.

Miina Fagerlund (s)

Annonser

Hur jag vill kampanja

Jag startade den här bloggen vid förra valet för att kunna blogga lite nu och då om mitt politiska arbete. Jag insåg rätt snabbt att det inte alls känns passande och i många fall inte ens möjligt som kommunstyrelsemedlem. Men jag har inte ångrat mitt val att tacka jag till kommunstyrelseplatsen en enda gång. Det har varit oerhört lärorikt och givande och jag har trivts otroligt bra med det arbete jag gjort där. Framför allt är jag stolt över att jag stått upp för min sak och inte på något sätt tvingats vika ner mig för andra skull. Respekten för varandra har varit och är stor. Men nu är det dags för ett nytt val och allt ligger i väljarnas händer!

Jag har gång på gång fått höra den senaste mandatperioden att jag inte är en typisk politiker. En sak som tydligen är extra förväntat bland politiker är att man ska framhålla sig själv framom andra. Det kan jag ärligt erkänna att jag faktist är urdålig på. Jag gillar det inte och jag är inte sugen på att vänja mig vid känslan heller. Jag vet att jag inte är ensam och därför känns det helt rätt att inte ens försöka.

Det är många som kommit igång med sitt kampanjande nu på sociala medier och tidningarna fylls av insändare som jag inte ens tar mig tid att läsa, tråkigt nog. Varför är det så? Kanske kan jag skylla även det här på icke-typisk politiker. Jag märker att jag läser rubriken och namnet under insändaren och sen väljer jag vad jag läser utefter det. Kanske är det därför jag drar mig för att skriva någon insändare.

Min tidigare mentor, Göte Winé, sa till mig vid förra valet att det är viktigt att synas. Syns man inte så finns man inte. Det viktigt att kunna lyfta fram sig själv och vad man åstadkommit och vad man vill åstadkomma. Det är viktigt för väljarna att få veta det. Jag förstår det. Jag förstår det fullständigt. Ändå sitter jag här och kommer på tusen saker att göra för att slippa skriva insändare. Men ja, jag ska skriva insändare. Åtminstone en. Och jag ska göra det innan valet är över.

Jag tycker däremot om att kampanja med andra människor. Att möta väljare, att dela tankar och åsikter, även när åsikterna går åt hela olika håll. Jag tycker om att finnas där ute och vara tillgänglig. Jag tycker om att bjuda på mig själv. Kanske sjunga lite. Att ge av mig själv. Och jag tycker om att möta väljarna och andra politikerkollegor, både i och utanför partiet. Det ger mig energi i tusenfalt!

Så hur vill jag kampanja? Jag kommer att hålla mig till det jag är bekväm i och det som ger mig energi. Och jag kommer att fortsätta tro på att man tillsammans kommer längre än ensam. Sen bär det så långt det bär. Jag kanske inte gör det här enligt den mest framgångsrika manualen, men så har jag heller aldrig varit bra på att följa matrecept, handarbetsmönster eller följa den utstakade vägen. Inte ens kartan läser jag tydligen som man ska, till min pappas stora frustration!

Jag hoppas vi ses i vimlet!

Miina Fagerlund (s)

Vad har hänt sedan förra valet?

Härom dagen gick jag igenom min text från förra valet och uppdaterade med ny. Jag uppdaterade förra valets text med lite kommentarer om hur arbetet gått under den här mandatperioden. Du kan läsa den genom att klicka här. Jag kan verkligen inte ta åt mig äran för att ha klubbat besluten och därigenom fått igång en förändring, men jag har fört diskussioner och jag har i olika sammanhang uppmärksammandet olika situationer. Kanske har det ändå varit till hjälp på något sätt. Jag hoppas det.

Det känns fint att veta att mycket av det jag fann viktigt, även har varit viktigt för andra och att det skett eller är på väg att ske förändringar i samhället.

När man är mitt uppe i det politiska arbetet, känns det många gånger som att hjulet knappt rör sig framåt över huvudtaget. Det är då jag måste lära mig att sätta mig ner och se tillbaka på vad det är vi åstadkommit och vad vi påbörjar att förändra. Oavsett om hjulet snurrar snabbt eller långsamt, så rör det sig, enligt min text, tydligen framåt och det har jag faktiskt inte riktigt uppfattat under åren som gått. Så, min lärdom är, att jag måste jobba hårt för att få bort min frånvaro av tålamod 🙂 och att även små steg är steg framåt.

Nu är det snart dags för val. Vad är viktigt för dig? Jag vill gärna veta! Klicka här så ser du vad jag valt att fokusera på framöver.

Miina Fagerlund (s)

Jag ställer upp i båda valen

Jag har hela tiden varit inställd på att ställa upp i kommande kommunalval, men har varit mycket osäker på lagtingsvalet.

Jag vet det facto att om jag blir invald, kommer jag att ställas inför flertalet situationer där jag kommer att känna mig diskriminerad. Det går inte att ta sig till talarstolen, lagtingshuset är inte anpassat som det borde vara, för att inte förlora min invalidpension kommer jag att tvingas anpassa mig på ett sätt som andra ”normalfunkade” inte behöver göra. Listan kan göras lång.

Jag har framför allt känt att jag inte kan ställa upp i valet eftersom arbetstiden i lagtinget är ohanterlig för mig med funktionsvariation.

Idag när jag deltog i Handikappförbundets seminarium ”Arbete för alla” bestämde jag mig, där och då, för att kandidera även i lagtinget. Vi måste börja någonstans och om jag ska sitta och vänta på att någon annan gör det, kanske det aldrig blir någon början.

I artikel 29 i FN-konventionen för personer med funktionsvariation står det att man effektivt och fullständigt ska ha rätt att delta i det politiska livet som alla andra, att man ska ha rätt att ställa upp i val och att bli vald.

Om det politiska livet på Åland idag inte är anpassat så att även personer med funktionsvariation kan delta, är det dags att det blir en förändring.

Miina Fagerlund (s)

Arbetsbaksmälla

Idag känner jag av en viss baksmälla. Känslan som uppstår när man jobbat länge med ett projekt som sedan avslutas abrupt innan man är riktigt klar med sin uppgift.

Igår beslöt nämligen styrelsen i Finström med 6 mot 1 att förorda att styrgruppen för en frivillig kommunsammanslagning på Norra Åland avslutas. Jag röstade för kommundirektörens förslag som innebar en fortsatt utredning över möjligheterna att fortsätta sammanslagning med Sund.

Ännu finns möjligheten för Finströms fullmäktige att besluta annorlunda, men med tanke på enighet inom såväl centern som lib, är utgången relativt tydlig inför kommande möte.

Jag tycker det är oerhört tråkigt att en frivillig samgång går i stöpet där grunden inte handlar om ett ställningstagande av klargjort fakta, utan istället politikers tyckande. Det känns för mig orättvist mot kommuninvånarna.

När vi från början röstade om kommunsammanslagning var det just mellan Sund och Finström. Den anhållan om utredning som gick iväg till landskapsregeringen var just mellan dessa kommuner. I ett senare skede kom Geta in i bilden. Därför känner jag en stor förundran över resultatet från gårdagens möte.

Jag är mest förvånad över liberalerna, eftersom jag sitter på en av deras stolar, mycket med tanke på deras syn på kommunsammanslagningen. Ändå väljer man att föreslå nedläggning, och enhälligt rösta för detta. Att centern hakar på dem förstår jag, eftersom de varit tydliga med sitt ställningstagande, men att liberalerna inte ens vill veta förutsättningarna för en fortsatt samgång förvånar mig. Det var ju som sagt mellan dessa kommuner man röstade för en utredning från början. Kanske finns det mer bakom detta som inte lyfts upp på bordet, att de vet något som jag inte vet. Då vore deras beslut mer förståeligt för mig.

Jag känner att jag ändå kan gå rakryggad från detta. Okej, inte gå kanske, men rulla då i mitt fall. Jag gick till val med färre kommuner. Jag har jobbat för det och jag kommer att fortsätta göra det så länge det inte framkommer fakta som säger att det är ofördelaktigt för min kommun eller för kommuninvånarna i min kommun. Ja, det kan vara obekvämt att vara den som inte följer strömmen, så är det, men så har jag aldrig varit vidare bra på att vara som alla andra.

Med förhoppning om en framtid med en frisk och hälsosam samhällsstruktur där kommuninvånarnas väl och ve ligger i första rummet!

Miina Fagerlunds(s)

Stora brister i lagtingsbyggnaden

Efter mitt senaste inlägg om den misslyckade renoveringen av lagtingsbyggnaden, blev jag inbjuden av Nya Åland och Fastighetsverket att besöka lokalerna när de öppnat för allmänheten. Jag hade redan påtalat många av bristerna till Fastighetsverket och räknade med att dessa skulle vara åtgärdade.

Vi togs emot vid entrén och fick en snabb sammanfattning om bygget och de åtgärder man vidtagit. Man framhöll den tillgänglighetsutredning som gjordes 2014 och att man utgått från denna när man genomfört renoveringen.

En sak man lyfte fram var att pelarna idag är kontrastmarkerade. Detta är felaktigt. Man har valt att punktbelysa dem, men kontrastmarkerade är de inte.

När jag kom in genom dörrarna slogs jag av följande brister:

  • dörrarna var inte kontrastmarkerade
  • ledstråk i golvet saknas
  • marmorgolvet är mycket blankt, halt och ljusreflekterande, vilket försvårar för både oss med rörelsenedsättning och dem med synnedsättning
  • Informationstavlor saknas helt
  • Ljuset upplevs som bristfälligt (detta har jag inga belägg för då jag själv inte har någon synnedsättning, men jag upplevde ljuset som ojämnt, vilket inte är bra vid synnedsättning)
  • det fanns endast låga sittgrupper som inte är lämpliga att resa sig ur för personer med rörelsenedsättning
  • kontrastmarkering av pelare och uppsvängda dörrar saknas
  • punktskrift saknas helt

Detta är alltså entrén som man kommer in i och endast det man kan se inom ett område av 10-20 meter. De andra våningarna visades vi inte in på.

Man framhöll att handikapptoaletten nu är väl anpassad. Jag tog mig en titt på den innan vi gick. Dörren saknar stödhandtag, så jag kan inte stänga den när jag kommer ut. Bidéduschen nås inte från toaletten och styrs helt från handfatet som sitter ännu längre bort. Vad denna fantastiska anpassning består av, skulle jag gissa att är en ny toalettstol med sidostöd. Jag hade inget måttband med mig, så jag kunde inte kontrollera måtten, men visst, själva utrymmet håller troligen standardmått. Handfatet är dock inte höj- och sänkbart vad jag kunde se och spegeln är inte vinklingsbar.

Att man valt att inte göra något åt hissarna förstår jag och detta valde lagtinget från början, men varför i hela fridens dagar man inte installerat trapphiss eller varför man valt att placera de flesta partiernas kanslier på en våning som man vet att inte är tillgänglig, övergår mitt förstånd. Inte heller fick jag något svar från Fastighetsverket annat än att man nog diskuterat trapphissar, trodde de, men ingen visste varför man valt bort det, samt att det är lagtinget själva som placerar ut vem som ska sitta i vilket rum.

Även alla informationstavlor är lagtingets ansvar. Fastighetsverket sa även att lagtinget valt att behålla marmorn och att man inte kan riskera golvet genom att fräsa in ett ledstråk i det. Elisabeth Rosenlöf tyckte att man kunde lägga gummimattor på golvet som ledstråk. Jag hoppas att detta sades i oförstånd och inget annat.

Elisabeth Rosenlöf var mycket tydlig med att de inte har någon skyldighet att följa några andra regler än de som fanns när upphandlingen startade 2014. Varför man valt att inte åtgärda allt som togs upp i tillgänglighetsinventeringen från den tiden, hänvisade hon till att lagtinget valt detta.

Fastighetsverkets VD, Stefan Rumander, och Rosenlöf berättade att man sedan mitt senaste besök hade installerat dörröppnare på alla våningar. Så här såg det ut 2 dagar efter mitt besök, den 8 november:

23423725_1525587690859412_1325678104_o

Tja, de hade ju åtminstone dragit kablarna… Och jag tänker på deras svar när jag frågade om det verkligen fanns dörröppnare på våning 5 mellan korridorerna: ”Ja, det finns det, konstigt vore det nog annars.” Ja, jag håller med. Konstigt vore det nog annars. Här ser ni dessutom en del av det vackra marmorgolvet. Men visst, vi lägger gummimattor på, så har vi ett så kallat ledstråk…eller så inte!

Har man då säkerställt att lokalen är tillgänglig för personer med hörselnedsättning? ”Ja, det borde finnas en hörslinga vid receptionen och i plenisalen.” Men så fantastiskt! Då kan dessa människor använda sig av dessa två ställen. Något intresse eller behov av att delta i möten eller andra sammankomster har de väl knappast?

Jag tillåter mig att bli lite irriterad och frustrerad nu. Det finns inte tillräcklig kunskap om tillgänglighet och det finns helt klart inte tillräckligt intresse.

I artikeln som Ida K. Jansson skrivit för Nya Åland (se bilderna högst upp i inlägget), ställer hon frågan ”Hur skulle det fungera om en person med funktionsnedsättning valdes in i lagtinget?”. Lagtingsdirektör Susanne Eriksson svarar ”Då måste vi se över förhållandena. Vi har diskuterat att det inte finns en hiss till talarstolen och då har vi sagt att om vi hamnar i den situationen så måste vi lösa det då.”

Men hallå! I Artikel 29 i FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning står följande:
”Konventionsstaterna ska garantera personer med funktionsnedsättning politiska rättigheter och möjligheter att åtnjuta dem på samma villkor som andra och förpliktigar sig att
a) säkerställa att personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i det politiska och offentliga livet på samma villkor som andra, direkt eller genom fritt valda ombud, däribland rättighet och möjlighet för personer med funktionsnedsättning att rösta och bli valda, bl.a. genom att

b) aktivt främja en miljö där personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i skötseln av offentliga angelägenheter, utan diskriminering och på samma villkor som andra, samt uppmuntra deras deltagande i offentliga angelägenheter, däribland genom
i) att delta i enskilda organisationer och sammanslutningar som är verksamma i landets offentliga och politiska liv och i politiska partiers verksamhet och förvaltning”

Det ska inte vara så att man som enskild politiker ska belasta den ekonomiska situationen när man kommer in i lagtinget och på så sätt behöva bära hundhuvudet för att det krävs renoveringar. Lagtinget och de politiska partiernas kanslier SKA VARA TILLGÄNGLIGA! Ingen person ska behöva uppleva att man är orsaken till att anpassningar krävs!

Jag är djupt bekymrad över kanslikommissionens arbete med denna byggnad. Jag vet inte var det brustit, men att det brustit är helt klart.

Jag anser att det finns många punkter i FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningsom renoveringen av lagtingsbyggnaden bryter mot. Jag har därför valt att idag göra en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen i Finland. Tyvärr har vi en föråldrad diskrimineringslag på Åland, och trots att jag påpekat detta i 3 års tid, verkar intresset för att åtgärda detta inte jätte stort. Därför görs anmälan till DO i Finland och inte till Åland.

Jag tänker avsluta detta megalånga inlägg med Artikel 9 om tillgänglighet.

”För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter, till information och kommunikation, innefattande informations- och kommunikationsteknik (IT) och -system samt till andra anläggningar och tjänster som är tillgängliga för eller bjuds allmänheten både i städerna och på landsbygden. ”

Denna artikel är mycket lång, så jag nöjer mig med endast det första stycket.

Fastighetsverket har givit över nyckeln. Jag hoppas att lagtinget nu börjar jobba med den bristande tillgängligheten!

Jag är evinnerligt trött på att bli bemött som att jag överdriver när jag tjatar om tillgängligheten! Gå in här och läs vad vi i samhället idag är skyldiga att agera efter! http://www.finlex.fi/sv/esitykset/he/2014/20140284.pdf

På Åland har vi ratificerat denna konvention. Den har dessutom ett fakultativt protokoll som gör den till en av de mest kraftfulla konventionerna idag. Denna konvention måste följas.

Tack till min vän Rikard, som gav mig kraft att orka lite till! Han fick mig att inse att om jag reagerar och agerar, så kommer fler att göra detsamma.

Jag valde att bli politiker för att jag inte ansåg att det inte jobbades tillräcklig med dessa frågor och jag tycker det är tragiskt att det ska vara så här på Åland idag. Jag skäms över det ointresse som råder! Okunskap är okej, men ointresset, det kommer jag aldrig någonsin att lära mig acceptera!

Om du känner dig diskriminerad p.g.a. handikapp kan du göra en anmälan här.

Miina Fagerlund (s)

Kommunsammanslagning

Det har gått två år sedan jag blev invald i kommunstyrelsen i Finström. 2 år av intressanta diskussioner, mycket lärdom och framför allt berikande möten. När jag blev invald i styrelsen, var det med tyngdpunkt på en positiv inställning till kommunsammanslagning.

Idag har utredningen om en kommunsammanslagning offentliggjorts och igår satt jag på workshop med våra, förhoppningsvis, blivande politikerkollegor från Finström, Geta och Sund. En workshop som jag upplevde andades framtidstro och en stark vilja till samgång.

Jag är glad och tacksam att jag får vara en del av det här arbetet. Ett arbete som jag upplever är en av de viktigaste grundstenarna i vårt politiska arbete just nu. Vi behöver en kommunsammanslagning för att få en mindre sårbar organisation med mer spetskompetens och med en större möjlighet till utveckling. Vi behöver trygga våra kommuninvånares rätt till service och för att kunna göra det, krävs en större organisation än flera kommuner på Norra Åland är idag.

Jag vill våga tro att vi inom den här mandatperioden ska övergå till en gemensam kommun för Finström, Geta, och Sund. Och med de politikerkollegor jag satt igår, är jag säker på att vi skulle få en sjutusans bra grund att stå på!

När vi alla jobbar för våra kommuninvånares allra bästa, utan prestige, utan invanda roller,  med öppna ögon och innovativt tänkande, DÅ kan vi skapa det samhälle som tar oss in i den morgondag som för oss framåt. Tack, alla väljare, som valde just oss till detta uppdrag!

Miina Fagerlund (s)

Ämne som engagerar

Det har nu gått två dagar sedan jag publicerade mitt inlägg om otillgängligheten i den nya lagtingsbyggnaden. Inlägget har haft över 1000 visningar fler än mitt allra populärast inlägg tidigare och det är glädjande.

På eftermiddagen, samma dag som jag publicerade mitt inlägg, kontaktade VDn för fastighetsverket mig. Han berättade att de kommer att gå till botten med ärendet och försöka finna svar.

Min förhoppning är att detta inte bara ska ge svar på vad som har hänt, utan framför allt leda till åtgärder och förbättra tillgängligheten.

Varmt tack för era kommentarer och delningar på facebook, era samtal och frågor och framför allt ert engagemang!

Tillgänglighet ska intressera och engagera människor. Tillgänglighet är en av de viktigaste grundstenarna för ett jämlikt samhälle.

Miina Fagerlund (s)

Misslyckad renovering av lagtingsbyggnaden

I våras kunde man läsa om den nya lagtingsbyggnaden som renoverades med ledorden  ”respekt för arkitekturen, mer energisnålt och mer lättillgängligt”. Fantastiskt, tänkte jag, och säkert många andra! Nu har jag besökt byggnaden och kan konstatera att lättillgängligt tydligen inte syftar på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Mötet som jag skulle närvara vid, hölls på våning 6. Jag rullade in med min rullstol i hissen, som inte går högre upp än till våning 5. Tur att jag hade med mig min assistent, för när jag knuffar på hissdörren sittandes baklänges i min rullstol, går inte dörren upp. Trycket hamnar för mycket centralt, och dörren rubbar sig inte. Det är dessutom helt omöjligt för mig att vända mig inne i hissen så att jag skulle kunna trycka upp den på annat sätt. Den automatiska dörröppnaren öppnas dock så fort assistenten fått upp dörren några centimeter. Hade jag varit ensam, hade jag suttit kvar i hissen tills någon börjat sakna mig.

Eftersom den första hissen inte kan ta oss upp till våning 6, behöver vi ta oss till en mindre hiss i en annan korridor. Denna enda hiss, som går upp till våning 6, går alltså till de lokaler där flertalet partier har sina kanslier. När hissen kommer och vi öppnar dörren, är det en nivåskillnad på upp emot 8 cm mellan hiss och golv, vilket gör det helt omöjligt för mig att ens rulla in i hissen. Då en annan person åkt till en annan våning, och hissen sedan återkommer till vår våning, stannar hissen dock på rätt nivå och jag har möjlighet att rulla in. Nästa hinder är då att min rullstol (som är av mindre modell än standardmodeller) inte ens går in i hissen. Denna gång gick det att flytta mötet, så att även jag kunde delta, men våning 6 är omöjlig för mig att nå.

Inte heller finns det dörröppnare i tillräcklig utsträckning för att jag ska kunna ta mig runt i byggnaden på egen hand. Och det här är alltså bara de uppenbara hindren som jag råkade på under dessa få minuter som det tog mig att ta mig mellan hissarna.

Eftersom jag intresserar mig för just tillgänglighetsanpassningar är mitt öga relativt tränat att upptäcka dessa, men under hela min väg kunde jag inte uppmärksamma någon kontrastmarkering eller ledstråk för personer med synnedsättning. Inte heller ljussättning var tillfredsställande på den punkten, men det kan hända att det är annat när all ljussättning är i bruk.

Jag är oerhört besviken på denna renovering. Vi pratar alltså om en byggnad som ska vara tillgänglig för allmänheten!

Vi har en FN-konvention för personers med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll som i artikel 9 säger ”1. För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön” och ”2. Konventionsstaterna ska även vidta ändamålsenliga åtgärder för att b) säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,”.

Hur kan man förvänta sig av kommuner och privata aktörer att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska ökas när man under en renovering av vår lagtingsbyggnad så fatalt kan misslyckas med det samma? Man kastar verkligen sten i glashus…

Jag har tre frågeställningar som bör ges svar på.

1. Vem är ansvarig för detta oerhörda misslyckande och hur kommer man att genomföra förändringarna som krävs för att byggnaden ska bli tillgänglig?

2. I början av 2015 fick Åland sin första tillgänglighetskonsult, Filip Azam. I vilken mån har man använt sig av denna konsult?

3. Varför har det blivit så här? Är det okunskap? Väljer man medvetet att strunta i tillgänglighetsanpassningarna? Eller är det så att det helt enkelt inte finns tillräcklig information att tillgå, och att man inte vet vart man ska vända sig för att få svar?

Oavsett vad orsakerna är, så sitter vi nu här med en lagtingsbyggnad som inte motsvarar en av de mest juridiskt bindande FN-konventionerna som finns. En byggnad som trots renovering INTE gjorts tillgänglig på ett tillfredsställande sätt för upp emot 10-15 % av den åländska befolkningen. Hur kan detta vara möjligt i dagens samhälle?

Miina Fagerlund (s)

Pride – stolthet

21017556_10154723305706587_2045174563_o

Just i detta nu, när jag börjar skriva, har Pride-paraden anlänt till torget i Mariehamn och i år är det första året som jag inte deltar. Jag har varit på konfirmationsfest tidigare idag och mer än det klarade inte kroppen av. Jag är just nu i en rejäl svacka med kroppen och har stannat hemma från jobb i några dagar för att försöka få kroppen tillräckligt återhämtad för att komma igång igen. Det kändes jätte jobbigt att inte delta i Pride, men samtidigt måste jag lära mig att ta hand om mig själv för att kunna finnas där för andra. Ingen vinner, allra minst jag själv, på att ta slut på mig. Så här sitter jag nu och tänker försöka påverka genom ord istället för handling och under tiden klär jag mig såklart i smycken i pridefärger och självklart även på nackkragen.

Allas lika rättigheter och lika möjligheter har alltid varit av största vikt för mig. Jag gick till val med

”Jag tror på gemenskap, jämlikhet och trygghet. Jag vill att Åland ska vara ett samhälle där varje individ har sin plats, sitt utrymme, sina unika möjligheter. Jag har tilltro till mänsklighet, mångfald och samarbete. Att våga stå stadigt när stormen yr och ödmjukt ta emot kunskap och lärdom livet igenom.”

För mig handlar inte Pride om att en dag i året gå i parad genom staden och njuta av folkfesten. För mig är Pride en evig kamp för att få älska den man vill, att få vara den man vill. En kamp som vi aldrig någonsin får släppa. Men att gå i paraden ger mig hopp om en bättre morgondag, ett bevis på vår mångfald och kärleksfulla gemenskap. Därför är pridedparaden viktig för mig.

Jag kan se på både män och kvinnor och tycka att de är vackra och attraktiva. Om jag själv kunnat välja sexuell läggning när jag steg in i det här livet, hade jag valt bisexuel framom heterosexuell. För jag känner att bisexualitet är mer öppenhjärtat och mer ickedömande om man jämför heterosexualitet. Åtminstone är det så jag uppfattar det när jag ser till samhället och jag önskar innerligt att normen kunde få vara mer allomfattande än den är idag.

Och även om jag inte har förmånen, om jag nu vore singel och inte lyckligt gift som jag då är 🙂 , att kunna se mig själv i ett förhållande med en kvinna, så vill jag att mina barn ska växa upp med möjligheten att välja partner oavsett kön. Därför har jag aldrig pratat med mina döttrar om ”sen när du blir äldre och får pojkvän”, utan istället valt ordet partner. Jag vill att valet ska vara så fritt som möjligt från normer och uppdiktade fack.

Om mitt barn kommer hem och presenterar mig för en partner, vill jag se kärleken mellan dem. Då spelar könet ingen roll. Vad säger att en man skulle kunna ta bättre hand om min lilla flicka än en kvinna kan, eller en ickebinär? Jag tror att det är kärleken dem emellan som skapar beskyddarinstinkt, omtanke och empati. Man som kvinna som ickebinär, är lika välkomna som partner till mitt barn, så länge de älskar henne och respekterar henne.

I den bästa och mest perfekta av världar, önskar jag att alla individer ska få födas i sin egen kropp. Att man ska få älska vem man vill och bli älskad för den man är. Och detta ska vara min drivkraft genom hela livet.

Jag kan inte förändra andra, men jag kan, när jag tillåter mig själv att lysa, vara en ledfyr för de som önskar gå samma väg som jag gör. Jag kan välja att vara öppen och inkluderande, både som politiker och som privatperson. Att inte se bort eller tystna i jobbiga situationer.

Jag kan själv välja att bli en del av den värld där alla får älska och bli älskade.

Så låt prideflaggorna vaja runtom vår värld och låt oss varje dag vara öppna och inkluderande! Må oss aldrig glömma kampen om allas rätt till kärlek, uppskattning och respekt!

Miina Fagerlund (s)