NÅS informella diskussionskväll

Den 30 januari 2014 på Smakbyn, min första träff som officiell sosse. En märklig känsla. Intressanta diskussioner, mycket trevliga och varma människor och en givande kväll. Men ändå skrämmande på något vis. Första bladet i en bok som jag ännu inte gjort tillräcklig research om. Kontrollfreaket inom mig darrar av häpnad och ilska. Hallå, vad pysslar du med mänska?! Sakta i backarna! Har du glömt att du inte går in i något du inte redan kan hundraprocentigt?! Nej, jag har inte glömt. Det märks tydligt i varje nervtråd i min kropp.

Att ställas inför frågor jag ännu inte har svar på, är en ny upplevelse för mig. Vad känner jag? Vad tycker jag? Varför är jag av en eller annan åsikt?

Jag har aldrig ställt mig frågan om hur jag ställer mig till att låta kommuner gå samman till en större kommun. Den här kvällen gav mig många infallsvinklar. Jag är säker på att det finns mycket där ute som skulle vinna på en gemensam, stor kommun. Frågan är om Åland är redo för detta? Hur mycket av det gamla tänker ”sköt dig själv, och skit i andra” sitter i hos gemene man? Kan man se utanför sin egen sfär och se hur det skulle påverka befolkningen? Det är en utmaning för mig, och säkerligen för många andra.

Jag står ödmjuk inför min tidigare ovilja att inte engagera mig, att inte lägga mig i, att inte bry mig. Men jag är aldrig för gammal för att ändra mig.

Miina Fagerlund (s)

Sosse? Jag!

Idag sände jag ett mejl till Socialdemokraternas lagtingsgrupps sekreterare.

Jag har nu en längre tid funderat på politik och vad jag ska ta mig an, om jag bestämmer mig för att göra det. Jag har hela mitt liv sagt att jag aldrig ska gå in i politiken. Sedan jag fick min sjukdomsdiagnos har jag även sagt att jag aldrig någonsin kommer att sätta mig i en rullstol. Jag ändrade åsikt.

Varje livshändelse är en möjlighet till förändring och en utmaning att söka nya vägar som leder till något bättre.

Den senaste tiden har många bekanta, men ännu fler som är helt obekanta för mig, sagt till mig att de hoppas jag orkar fortsätta kämpa, att många får gott ur det jag gör. Jag tror att jag kan göra bäst nytta genom att finnas till hands där besluten tas. Därför har jag nu slutligen bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och göra min fiende till vän. Jag har en fantastisk kunskap tack vare min sjukdom, och den är jag skyldig att använda till förmån till förbättring för andra.

Jag vet att jag som medlem av ett politiskt parti har större möjlighet att förändra än som liten individ, och har därför valt att nu bli medlem hos er.

Jag valde att sätta mig i rullstol och lära mig leva det livet. Jag väljer att sätta mig in i politiken och lära mig se möjligheterna istället för hindren jag tidigare valt att se. Jag kan inget om politik och ert arbete, men jag kan lära mig och jag ska lära mig. Jag hoppas att jag kan stå till tjänst på något sätt och att ni ska kunna använda mig på ett sätt som gynnar vårt samhälle på bästa sätt.

Så var det gjort. Jag har bestämt mig. Nu gäller det att leva upp till mina egna förväntningar och lära mig ta baby steps. Inte min starka sida, men ack så nödvändigt i mitt liv!

Jag fick väldigt fina svar:

Tack för ditt fina mejl. Härligt att läsa att du vill engagera dig.

Bästa orsaken att gå med jag hört på länge. Betydligt bättre än min i alla fall. 😉

Underbart. Vi är ett parti som bara växer och blir starkare. Du kommer att trivas mycket bra med oss och arbetet med handikappfrågor bör få ännu större fokus. Med dig i våra led kan vi inte annat än förändra till det bättre. Tack för din styrka och din energi den ger ringeffekter.

Vad roligt! Du är väldigt välkommen med i partiet!

Spännande! Skrämmande! Fantastiskt!

Miina Fagerlund (s)