Det stormar

Just nu stormar det kring en av mina partikamrater, Igge Holmberg, efter ett inlägg på facebook där somliga anser att Igge gått över gränsen när han skämtat om droganvändning och somlig tycker att det är horribelt att inte inse att detta var just ett skämt och att man bör kunna skämta om allt.

Jag tänker inte på något sätt i världen försvara det Igge har gjort, och jag tänker inte heller sparka på någon som redan ligger. Däremot hoppas jag verkligen att det finns någon där ute som står vid min sida den dag stormen vänder åt mitt håll. För det kommer den att göra, förr eller senare. Ingen är mer än människa och vi gör alla våra misstag. 

Det som hänt kring Igge får mig att fundera över om jag verkligen gör rätt som går in i politiken? Mitt häftiga temperament som jag ännu inte lärt mig att tygla. Min förmåga att vara för rakt på sak. Min ovilja att ge upp innan jag bankat huvudet blodigt mot väggen.

Det är så mycket av mitt jag som måste formas om. Så mycket jag måste lära mig. 

Den enklaste vägen vore att följa den gamla vägen, att inte bry mig om politiken, att låtsas som om det är någon annans ansvar. Men nu är jag här, och nu gäller det för mig att lära mig både ett och annat. Undrar om det finns en snabbkurs i att gjuta olja på vågorna, eller en klickerkurs för att få bångstyriga grodor att hoppa tillbaka in i munnen? Jag gissar att jag skulle ha glädje av de färdigheterna i framtiden.

Miina Fagerlund

Jämställdhet

För en vecka sedan var jag på en diskussionsträff om jämställdhet, kvinnor i politiken, som socialdemokraternas jämställdhetsgrupp bjudit in alla partier till.

Det var intressant att höra de andras tankar och åsikter, även om jag själv inte upplevt den ojämställdhet som påtalades av en del. Kanske upplever jag det ur en annan synvinkel med tanke på att jag både är kvinna OCH rullstolsbrukare. Det blir lite tårta på tårta effekt. Jag har inte samma förutsättningar ens som kvinnorna runt mig, och därför blir jag att spela i en helt egen division, vilket gör att de värsta skillnaderna verkar ha missat mig.

Det blev en hel del prat om att nästan alla kvinnor i politiken upplever nu som då att de får gliringar från männen, en klapp på axeln och ”lilla gumman” eller rent sexuella antydningar m.m. Det fick mig att fundera över min egen reaktion den dag jag kommer att uppleva det. Kommer jag att bli arg, sårad, bestört, eller kommer jag att låta det rinna av mig som vatten? Eller läser jag lusen av personen i fråga? Kommer jag att bli förbannad och koka över?

Maria Jonsson (s) lyfte fram att man i jämställdhet kan se människor som resurser. Att man istället för att sätta en kvinna som snickare och en man som dagispersonal, bör se till att rätt person är på rätt plats. Om kvinnan vill vara snickare, då är det snickare hon ska vara, men lika rätt är det om hon vill vara dagispersonal. Den tanken tilltalar mig.

Jessy Hartvik (ObS) väckte en tanke hos mig när hon sa att vi även behöver ”vanliga karlar” i politiken. De där vanliga grabbarna som lever ett vanligt liv, med vanliga värderingar, som tar barnen halva tiden under sjukperioderna, och som diskar och städar i samma utsträckning som kvinnorna. Det tror jag också. Visst behövs det fler kvinnor i politiken, men även vanliga karlar av idag.

Kanske är det så att jag lurar mig själv att samhället bland mina jämngamla är mer jämställt än det är i och med att jag har en man som alltid tvingats göra mer i hemmet än jag gjort, i och med min funktionsnedsättning. Eller så är det faktiskt så att vi i min generation är mer jämställda än de äldre generationerna. Oavsett, så är det viktigt att vi jobbar vidare med jämställdhetsfrågorna, för såväl oss kvinnor, som för männens skull.

Miina Fagerlund (s)