Livsviktig blodgivning påverkas av sexuell läggning

Nästa vecka är det dags för den återkommande blodgivningen på Åland. Ett evenemang som i vissa fall kan vara livsnödvändig. Varför ska vi då ge blod? Jo, för att det behövs blodprodukter varje dag på finländska sjukhus till cancer- och operationspatienter, olycksfallspatienter, till för tidigt födda barn och till barnaföderskor.

Men visste du att möjligheten att ge blod påverkas av din sexuella läggning? Om du som man har sex med en annan man, medför det ett 12 månader långt förbud mot att ge blod. Detta gäller även vid oralsex. Det samma gäller för en kvinna, vars manliga partner haft sex med en annan man.

Likaså ger försäljning och köp av sex ett 12 månader långt förbud mot att ge blod. Är du dock homosexuell kvinna har du samma karens som vid ett nytt förhållande mellan en man och en kvinna, det vill säga fyra månaders förbud. Alla förbud gäller oavsett skyddad eller oskyddad sex.

Vi lever i ett samhälle där Pride-paraden i Mariehamn bara för någon dag sedan samlade 2000 människor för mångfald och inkludering, där vi varje dag kommer ett steg närmare kärleksfrihet och acceptans. Fram till förra året fanns det ett livstidsförbud för blodgivning för en man som haft sex med en annan man. Detta är skrämmande!

Tiden för att kunna se de sjukdomar man testar för är desamma för alla och därför borde det vara möjligt att hålla samma karenslängd oavsett kön eller sexuell läggning. Hur lång karensen borde vara måste specialister få basera på senaste forskning och nationella undersökningar. Det är viktigt att behovet av blod säkerställs.

Grundlagen säger ”Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.” Och ja, i det här fallet är det självklart av godtagbara skäl, som smittorisken för HIV, som tidsbegränsningarna införts, men det är fel att den sexuella läggningen stänger ute potentiella blodgivare.

Vi tror inte att bi- och homosexuella människor är mer otrogna än heterosexuella. Vi anser att ett fast förhållande alltid ska ses som ett fast förhållande, oavsett sexuell läggning. Idag finns ingen karens för heterosexuella par i fast förhållande. Om undersökningar i Finland kan påvisa att risken för blodsmitta är väsentligt högre hos en viss grupp, bör en jämlik tidsgräns införas med anledning av nationell fakta.

Vi behöver mer blod. Alla och en var skulle vinna på att tidbegräsningarna ses över igen. Kanske måste testerna förändras så att vi kan sänka det längre tidsförbudet, eller så måste vi se över om det är möjligt att höja gränsen till en nivå som är rimlig för alla individer, oavsett läggning. Att en viss grupp människor ska stå inför valet ”jag vill ha sex med den jag älskar” eller ”jag vill kunna ge blod” är skrämmande och mycket föråldrat! Kärleksfrihet för alla!

Miina Fagerlund (s)
Helena Flöjt-Josefsson (s)
Freddie Forsman (s)
Veronica Frank (s)

Kampanjande

På lördag drar den ”riktiga” valkampanjen igång för oss NÅS:are, det vill säga Norra Ålands socialdemokrater. Det gör vi utanför Mattssons i Godby med att bjuda på kaffe och te och lite sång och musik.

Jag själv, Anders Hallbäck och Helena Flöjt kommer att bjuda på lite underhållning. Jag och Anders har bestämt oss för att inte öva något, utan istället sjunga för att det är så himla kul. 🙂 Jag har gjort en listan på vad jag skulle kunna tänka mig att sjunga och han har bekräftat vilka han kan och sen får vi se vart det bär.

Så varmt välkommen till Mattssons i Godby kl. 11-14 inkommande lördag! Efter det har vi sikte på att dyka upp, på samma tid och samma plats de flesta lördagarna fram till valet. Hoppas vi ses!

Miina Fagerlund (s)

Sista dagen på sommarlovet

Nu är den här, sista dagen på sommarlovet för grundskoleeleverna på Åland. Själv har jag tre döttrar som börjar 9:an, 7:an och 5:an, alla med olika frekvenser på hjärtslagen och med olika förväntningar.

Jag har alltid älskat studerandet i sig. Varje höst skulle jag vilja sätta mig ner med en hög skolböcker och påbörja ett nytt kapitel. Jag har alltid uppskattat inlämningsuppgifter där man får uttrycka sina åsikter och tankar i ord. I lågstadiet var det diktamen och uppsatser. Sedan övergick det till alla uppgifter där vi fick formulera oss själva i text.

Men att gå i skolan var inte alltid roligt. Det fanns många, många stunder när jag kände mig utanför och ensam, ja rent ut mobbad. Men för varje år, växte min egen självkänsla och självbild och till slut vann jaget över skuggorna i utkanten; de som trodde du kunde trycka ner och såra. Till slut blev deras ord och handlingar barnsliga, något som inte rörde mig i ryggen mer än som irriterande myggor.

Osäkerheten och rädslan att inte bli accepterad var oerhört stor under de tyngre åren och jag vet att det inte syntes utåt, eftersom jag maskerade det för alla utomstående. Bästa vännen var den enda som någon gång fick höra hur det kändes och hur ont det gjorde.

Mobbning på min tid var mycket ovanligt. Det var en stor orsak till att jag inte kunde sätta ord på det och inte heller ville erkänna det för någon. Idag är läget ett annat. Man har olika program och tekniker för att förhindra mobbning, ändå finns den där, ful, elak, förkrympande, ångestskapande. Mobbningen som så många är drabbade av. Mobbningen som berör så många.

Att börja skolan kan för många vara en efterlängtad tid, för andra skräckblandad förtjusning, men för många är det ett skrämmande svart hål.

Vi måste ta till krafttag. Vi får inte blunda ens för det minsta lilla. Det får aldrig, aldrig någonsin vara okej att med ord, gärning eller blickar se ner på någon enda individ. Skolan måste ta sitt ansvar och förebygga mycket mer effektivt och att våga gå in i obekväma situationer med krafttag. Vi föräldrar måste bli mer uppmärksamma, mer engagerade och mer krävande. Och våra barn, våra elever måste lära sig mer respekt, omtanke och empati. Och ja, varenda en av oss behöver förbättras, annars skulle verkligheten inte se ut som den gör idag. Vi får aldrig bli nöjda. Så länge någon känner sig utanför på minsta sätt, finns det saker att förändra och förbättra!

Låt oss tillsammans skapa en trygg skola där alla individer har möjlighet att växa och utvecklas, var och en på sitt sätt, med resurser och vuxennärvaro, med engagemang och öppenhet. Inte bara i grundskolan, utan även i senare studier.

Miina Fagerlund (s)

Kulturnatten

Igår gick Kulturnatten av stapeln. Alandia Strings, där jag tidigare var ordförande, uppträdde utanför biblioteket och mina två yngsta döttrar hoppade in som förstärkning åt dem. Alla tre döttrar har fram till nu spelat i föreningen, äldst i 11 år, mellerst i 9 år och yngst i 7 år, alla från 4-5 års ålder. Själv började även jag som 5-åring och slutade när jag blev 12 år och övergick då till klarinett som tog upp all min tid. Genom åren har jag spelat dragspel, piano, fiol, klarinett, alt-klarinett, fagott, tenor- och altsaxofon, blockflöjt, tenorflöjt, lite gitarr o.s.v. Musiken har alltid varit en stor del av mitt liv och just därför är jag så glad att jag valde just socialdemokraterna!

Igår underhöll mina partikamrater Anders, Helena och Tony utanför Miramar café och restaurang. Jätte mysigt! Tack, underbara människor, för att ni delar med er! Vi fick även ta del av en oplanerad försmak av vår sosse-vallåt, så här kommer ett smakprov:

View this post on Instagram

Smakprov på vallåten under Kulturnatten 2015

A post shared by Klätterrosorna på Åland (s) (@klatterrosorna) on Aug 14, 2015 at 11:55pm PDT

Ålands socialdemorkater, vi låter alla va’ me’… *nynnar*

Miina Fagerlund (s)

Öppenhet och tankar

Jag förstummas och förundras över den främlingsoro/främlingsfientlighet som flödar i tidningarnas insändare och på sociala medier. När jag var 10-12 år blev min släkting knivhuggen till döds i Stockholm. Jag minns inte årtal, jag minns inte ens hans namn. Kanske var det Daniel, kanske är det ett namn mitt undermedvetna bara har skapat. Vi hade aldrig träffats och våra familjer bor i helt olika delar av Finland så vi har aldrig umgåtts, men jag minns att jag grät och att jag inte kunde förstå hur det kunde vara möjligt att något så hemskt kunde hända någon jag själv var släkt med. Det händer ju bara på film. Det händer andra, men inte mig.

För lite drygt en vecka sedan följde vi min morfar till den sista vilan. En kvinna kom fram och kramade om mig med varmt deltagande i sorgen. När hon gick lutade min mamma sig mot mig och sa ”Det där var min kusin. Hennes son blev dödad…” och jag fyllde snabbt i ”…i Stockholm när jag var liten. Jag minns det fortfarande.”. En händelse som skapade en stort svart hål i mitt hjärta, trots att jag inte kände honom, för han var ju trots allt min släkting, mitt kött och blod, även om det var avlägset.

Han var i 17-18 års åldern, på väg hem från krogen, blev knivhuggen och dog i ambulansen. Om jag minns rätt. Han blev dödad av en svensk.

När jag ser till mina bekanta med utländskt påbrå i jämförelse med mina bekanta som härstammar från Norden, så har ingen av mina utländska bekanta begått något brott, inte ens fortkörning, mig veterligen. Dock har jag flertalet bekanta i Norden som begått olika brott. Ser jag till mig själv så har jag själv utsatts för brott eller brottsliknande händelser endast av personer från Åland. Vad säger då detta? Att jag borde hata alla som bor i Norden? Att människor med min egen hudfärg är avskum? Att våldtäkter, misshandel, förföljelse, mord, bankrån m.m. begås av nordbor? Att nordborna borde spärras in och inte släppas ut?

Vad säger det om mig själv? Är jag ett avskum? Är jag våldsbenägen?

Jag blir äcklad av den propaganda som förs fram av personer med främlingsfientliga åsikter! Ja, det har begåtts ett brott på IKEA Västerås av en person med utländsk härkomst. Det gör inte att alla utlänningar är våldsbenägna, lika lite som att alla svenskar är våldsbenägna för att min småkusin blev dödad av en svensk!

Vi skulle inte vara där vi är idag om vi inte hade alla fina influenser utifrån. Vi skulle inte ha de bilar vi kör idag, inte den mat vi äter idag, vi skulle definitivt inte driva de företag vi driver idag och vi skulle inte heller resa dit vi reser idag om vi inte hade berikats med den kunskap, livserfarenhet och de varor som människor utifrån fört med sig hit.

Aldrig någonsin får hatet och osäkerheten hindra människor; flyktingar, inflyttade, utlänningar, att komma till Åland. Åland ska alltid vara ett öppet samhälle som hjälper och stödjer. En dag är det kanske jag som behöver stödet och hjälpen. Då vill jag inte bli bortvald för att jag har fel hudfärg, fel religion eller fel härkomst.

Jag väljer att leva i ett samhälle där vi ger av det vi har, till den som behöver det. Idag är det flyktingarna som behöver oss. Imorgon kan det vara vi som behöver deras kunskap, deras erfarenhet, deras insikt och deras livsöden. Tack till våra ålänningar som kom hit som flyktingar, som varit med och skapat det samhälle vi har idag!

Det är dags…även för mig

Valet närmar sig och valkampanjerna trappas upp. Snart har vi sossar kickoff inför valet och vi har fått veta hur valpaketen ser ut för oss kandidater. Det märks i tidningarna och på sociala medier att många kandidater börjar synas mer och mer. Jag står i ett vägskäl och försöker hitta min väg i den snåriga skogen. Hur ska jag kampanja? Hur ska jag synas? För jag vill verkligen in i lagtinget. Men jag vill samtidigt behålla mig själv. Det är där vägen verkar dela sig brutalt i en t-korsning.

Jag har inte den politiska grunden där jag kan kasta mig ut i diskussioner som berör olika strategier eller politiska ståndpunkter. Men jag har mina egna värderingar, mitt eget kunnande och igenkänningsfaktorn. Det känns som det är det jag måste bygga min kampanj på, att låta folk lära känna mig, att släppa in människor innanför min bräckliga fasad.

Det är en utmaning för mig att göra något som jag inte behärskar till 200 %. När jag var liten övade jag aldrig piano när min familj kunde höra mig, förrän jag kunde styckena flytande. Att släppa in väljarna kommer alltså att vara min största utmaning hittills. Att göra något offentligt som jag ännu inte är fullärd i.

Om det kommer att räcka vet jag inte, men jag kommer åtminstone att gå från valet en erfarenhet rikare och jag kommer förhoppningsvis att ha lärt mig att man inte måste kunna allt för att delta i livet. 🙂

Miina Fagerlund (s)