Dagen efter det stora valet

Idag vaknade jag upp med en enorm tomhetskänsla i bröstet. Dagen efter är här. Och den är avskalat tom. En tomhet som också är fylld av glädje. En mycket omvälvande känsla.

Jag är så ödmjuk inför det förtroende jag fått av er väljare! 39 röster i lagtinget känns som en vinst i sig, men 62 i kommunalvalet och en plats i fullmäktige är verkligen stort! Tack, från hjärtat tack!

Vi fick 5 mandat i lagtinget, vilket känns som ett värdigt resultat. Att vi dessutom har Camilla Gunell i spetsen med över 800 personliga röster är fantastiskt! Vilken kvinna! Ny för oss är Nina Fellman med ett fantastiskt röstetal hon med! Jag är glad och tacksam att jag sitter i styrelsen för ett parti som står stadigt på åländsk mark med båda fötterna på jorden och med flaggan i topp!

Men tomheten den finns kvar. Vardagen har kommit emot. Jag kommer innerligt att sakna kampanjandet, att stå ute bland människor och delta i diskussioner om det som är viktigt för just dem. Jag kommer att sakna det spontana sjungandet utanför Mattssons och jag kommer framför allt att sakna mina partikamrater och alla kramar jag fått vara en del av under den här valrörelsen!

Det politiska arbetet kvarstår, förstås, och tur är ju det!

Åländsk demokrati fick ett mandat i lagtinget. Det var ju förväntat. Jag inser att väljarna ser att en partifråga, möjligen två, är värt ett högt månadsarvode. Och jag tror och hoppas att Toivonen på det här sättet kan lära sig mer om det åländska samhället och dess invånare.

Jag ser med glädje att min egen kommun inte röstat in ÅD. Det känns bra.

Vi har en spännande tid framför oss i Finström. Nämndstrukturen görs om. Vi går från 5 nämnder till  2. Jag har tidigare suttit i skolnämnden som nu ska innefatta kultur- och fritids-, skol- och socialnämnd. Det blir ett omfattande område för den som kommer att sitta i den här nämnden. Jag ser fram emot att nu vara en del av fullmäktige, och ser fram emot förhandlingarna om mandat även i  kommunstyrelsen.

Det är nu arbetet börjar. Idag är första dagen på resten av vårt liv. Nu gäller det att fylla tomheten med kärleksfullt arbete.

Tack, från hjärtat tack, för allt stöd och för Ert förtroende! Ni som röstade på mig, ska veta att jag finns här och gärna har Er som bollplank! Ni gav mig er röst. Nu ger jag min till er!

Miina Fagerlund (s)

På målrakan

Nu är den här, sista valveckan. Det känns som om målrakan plötsligt dykt upp efter en brant kurva. Målsnöret ligger där inom räckhåll, men samtidigt med en förvåning om, oj är vi redan här!

För egen del känner jag att de här sista veckorna har gått oerhört fort. Jag känner att jag inte hunnit ge allt ännu, att målet ko snabbare än jag förväntade mig. Det påminner mig om när jag i lågstadiet sprang mot ålands snabbaste löpare på den distansen. Hon kom i mål märkbart medtagen. Jag kom steget efter, opåverkad och knappt andfådd. När min lärare frågade om jag gav allt och jag svarade nej, frågade han mig sedan varför jag inte gjorde det. Mitt svar var ”hon är ju snabbare”. Lite så känner jag så här på målrakan. Jag hade kunnat ge mer och ändå är jag nöjd med det jag gjort.

Förtidsröstningen avslutades igår och nu är det bara söndagens röstning som gäller. Spännande, pirrigt och oerhört läskigt. Det är inte många dagar kvar nu, så vet vi vad Åland vill.

Jag vill. Jag vill väldigt, väldigt gärna. Och jag vill för att stärka människans rätt i samhället.

Vi har en regering i Finland under ledning av människor som vill något annat än det jag vill. Vi har ett nytt parti på Åland som jag har helt andra åsikter med. För mig är det viktigt att vi nu står pall när stormarna yr, och min trygghet, min fasta borg,

ligger hel och fullständigt i min partitillhörighet.

Miina Fagerlund (s)

Jämlikhet kräver gemensamt arbete

Nya Åland 9 oktober 2015

Valet närmar sig och inom kort har vi alla tillsammans valt vilken slags nutid och framtid vi vill ha. Vad är det vi vill att våra politiker ska förändra? Vem står för vilka löften? Det är en snårig djungel, det har jag alltid tyckt.

Jag vet vad jag vill. Jag vill ha ett öppet samhälle där alla har sin plats, sitt utrymme och sina unika möjligheter. Jag vill att varje individ ska ha samma rätt att delta i samhället.

Tillgänglighet i form av fysisk tillgänglighet, information, kommunikation och bemötande ska finnas med i varje politiskt beslut.

Skolorna ska vara en trygg plats där varje elev ges den hjälp de behöver, den motivation de behöver och framför allt en jämlik grund att stå på.

För att få ett jämlikt samhälle, måste vården utvecklas på alla plan. Rehabilitering ska ses som kostnadseffektiv vård, såväl som tidig resurs som för att upprätthålla funktionsförmågan.

Jag vet hur det är. Jag lever i kampen. I socialdemokraterna kommer jag alltid att ha stöd i mina frågor.

Miina Fagerlund (s)

Vem röstar man på?

Vem är jag, Miina? Vem är det jag vill att du röstar på?

Familj
Jag är 36 år, gift med Niclas och har de tre döttrarna Julina snart 16 år, Natalie snart 14 år och Moalie snart 11 år. Till familjen hör även våra tre hundar, 5 katter och 2 marsvin.

Skola
Jag är utbildad familjedagvårdare och merkonom med inriktning på redovisning. Jag har även gått ett år till servitör, men insåg snabbt att det yrket inte passade min kropp.

Handikappfrågor
Jag har sedan barnsben intresserat mig för olika funktionsnedsättningar. Som 11 åring kunde jag teckna hela det rikssvenska alfabetet samt ett hundratal tecken. Tyvärr är det bara alfabetet som finns kvar i minnet och ett fåtal tecken. Däribland ”I love you”. 🙂
P.g.a mitt eget handikapp har intresset ökat genom åren och när jag öppnade en hjälpmedelsbutik och resebyrå för funktionsnedsatta och seniorer har jag fått vidga mina vyer ytterligare.
När det gäller psykisk ohälsa är jag själv drabbad av grav panikångest som nu är inaktiv efter mycket arbete och fungerande behandlingsmetoder. Det här har självklart skapat ett intresse för ”det som inte syns på ytan”.
För mig är det viktigt att alla människor ska ha samma rättigheter i samhället. Man ska kunna ta sig dit man vill, gå i den skola man vill, få de jobb man vill o.s.v.
Självklart ska vi ha likvärdig service över hela Åland, alltså måste vi få ett KST (Kommunernas socialtjänst).

Barn och ungdomar
Barn och ungdomar är vår viktigaste resurs i samhället och det är vår plikt att se till deras bästa.
Jag har jobbat som verksamhetsledare för Powerclub, som 4H-instruktör och är utbildad tjejgruppsledare. Jag är aktiv i Vuxna på stan och nattvandrar sedan maj 2015.
Jag har alltid intresserat mig för drogförebyggande arbete och brinner genuint för dessa frågor. Jag är själv nykterist och har så ”alltid” varit. Jag var 11 år när jag frågade mamma om jag fick gå med i nykterhetsförbundet i Finland. Jag har själv aldrig använt rusmedel av något slag, men har förlorat nära och kära, framför allt i alkoholmissbruk.
Vi får aldrig någonsin bli blinda för vad ungdomar vill ha idag och hur deras livssituation är. Jag tycker inte själv att det är länge sedan jag var i tonåren, men har fått inse att skillnaderna är enorma jämfört med då och nu.
Jag blev mamma relativt tidigt och för mig innebär det en möjlighet att vara aktiv mamma lite längre. Jag kan vara den där besvärliga mamman som sitter uppe och väntar, eller som kör och hämtar när det behövs och jag hoppas att jag kan skapa relationen till mina barn där de vet att jag alltid finns där. Vi ska ge ungdomar en meningsfull fritid på deras villkor och efter deras intressen.

Skola och utbildning
Som barn var min högsta dröm att börja jobba som lärare. Som 20 åring fick jag chansen att vikariera en kort tid och det var väldigt lärorikt och intressant! Vem vet, kanske blir jag lärare en vacker dag!
Under en mandatperiod har jag suttit i skolnämnden i Finströms kommun.
För mig är en trygg skolgång av yttersta vikt. Vi behöver tidiga resurser och en inspirerad och engagerad personal. Skolan ska vara motiverande och tillgänglig för alla.
Vi ska utveckla utbildningen på gymnasialnivå och ALLA ska kunna söka till ALLA utbildningar, även den som har anpassad läroplan. Och framför allt ska alla ha samma möjlighet till skolgång, alltså måste det ges resurser till hjälpmedel när så behövs.
Jag har varit klassförälder för alla mina barns klasser i olika omgångar och anser att föräldraengagemang är av vikt för barnens intresse och utveckling i skolan.

Miljö och hälsa
Jag var aktiv vid starten av Ålands hälsoalternativ och anser att tidiga insatser är vid största vikt för att upprätthålla en god hälsa. Jag är inte främmande för alternativa metoder för den som behöver det.
Hjälpmedel ska ges som tidig insats för att upprätthålla funktionen, istället för att vänta tills behovet är som störst. Icke subventionerade hjälpmedel ska vara avdragsgillt i skattedeklarationen, på samma sätt som glasögon och linser.
Miljön har alltid stått mig varmt om hjärtat. Redan i högstadiet valde jag aktivt hygienartiklar med miljöcertifikat och läste om innehållet i mina produkter.
Jag har drivit eget företag där jag sålt ekologiska produkter där jag lade stor vikt vid miljöpåverkan i hela kedjan.
Vår närmiljö måste tas bättre omhand. Östersjöns ”mående” berör oss alla. Utsläppen måste regleras hårdare och i alla politiska beslut måste hållbarhetsperspektivet beaktas.

Näringslivet
Jag är idag egen företagare. Det här är mitt andra företag som jag driver. Innan jag blev rullstolsbrukare hade jag, som jag nämnt, en butik med ekologiska produkter. P.g.a. min hälsa, eller rättare sagt ohälsa ;), hade jag inget annat val än att avsluta den. Det företag jag har idag startades i samråd med AMS, FPA och mitt sjukvårds team. Jag har inte blivit rik på mina företag 😉 , men jag anser mig ha insikt i byråkratin vad gäller företagande och anser att det måste gå att förenklas.
Jag anser att det är viktigt att vårt näringsliv hela tiden utvecklas och att affärsidéer understöds på ett inspirerande sätt. Vi behöver ett aktivt näringsliv för att locka hit turisterna och vi behöver företagare som är beredda att tänka utanför boxen.

Kultur och idrott
Musik och sång har alltid stått mig varmt om hjärtat. Jag började musicera som 5 åring och har fortsatt hela livet. Jag har spelat ett tiotal instrument och sjungit i olika konstellationer. De senaste åren har jag haft äran att leda några sångkurser på Medis.
Jag har under 12 år varit med och drivit fiolföreningen Alandia Strings, som förälder, tillfällig verksamhetsledare och ordförande.
Idrotten är stor på Åland och så ska det fortsätta. Det är viktigt att ges möjlighet till utövande av idrott för barn i alla åldrar. Ingen ska behöva stå utanför för att man inte har möjligheten eller intresset att satsa stort och inte heller av ekonomiska skäl.
Tredje sektorn är mycket viktig för att fortsätta utveckla kulturlivet och idrotten. Jag vill värna om möjligheten till kulturella upplevelser och utövande av idrott på Åland.

Arbete
4H-instruktör
Drogförebyggande verksamhetsledare
Egen företagare
Försäljare
Receptionist
Servitör
Tjejgruppsledare
Vikarierande ekonom
Vikarierande juristsekreterare
Vikarierande lärare
Växeltelefonist

Förtroendeuppdrag
Alandia Strings
Ålands hälsoalternativ
Ålands nykterhetsförbund

Om jag faller

I lördags höll jag tal på Torgscenen vid torgfesten Den lyckliga staden. För att ta mig upp fick jag hjälp av partikamrater och en vän.

Ja, ni ser vilket samarbete det ofta krävs för att vara jämlik i vårt samhälle idag. Mycket har hänt, men mycket återstår.

Att skapa ett tillgängligt Åland handlar om så mycket mer än att bara skapa en slät gågata i Mariehamn utan trappsteg till butikerna. Självklart behöver vi förbättra den fysiska tillgängligheten, men tillgänglighet är också bemötande, information och framför allt kommunikation.

Det är så lätt att tänka på oss som sitter i rullstol när man tänker funktionsnedsättning, men vi får inte glömma syn, hörsel, tal, allergier, psykisk ohälsa, många av dem är osynliga handikapp.

Vi måste jobba ännu hårdare för ett jämlikt Åland, för att alla ska ha samma rättigheter i vårt samhälle.

Och vi får aldrig någonsin låta våra tankar bli inskränkta och begränsande, för det finns så mycket mer än det vi ser.

Så bli inte förvånad om jag stiger upp och står en stund, eller går en kort bit för det finns ben som fungerar perfekt, men som råkar sitta på en kropp som saknar kraft.

Den dag jag faller, vill jag att någon fångar mig. Och om ingen fångar mig, vill jag att någon räcker mig sin hand och hjälper mig upp.

Så låt oss sträcka ut en hjälpande hand till Syriens flyktingar. En dag är det de som sträcker ut en hjälpande hand till oss.

Sedan kom sossekören upp och sjöng denna sång (inspelningen från kvällen innan när vi gick runt på Open by Night).

Miina Fagerlund (s)

Tänk först, tala sen

I helgen var jag med om en händelse som lätt hade kunnat undvikas om motparten hade tänkt först och talat sedan. Jag gjorde ett inlägg om händelsen på Facebook. Inlägget har i skrivande stund 352 gillningar, 71 kommentarer och 94 delningar. Varför jag skriver det här inlägget, är för att jag upplever att motpartens ord försvinner i flödet. Man läser mitt inlägg, upprörs och agerar verbalt med följden att hårda ord utdelas. Jag hoppas att var och en där ute kommer ihåg att hat föder hat. Så snälla ni som reagerar, gör det med värdighet!

Jag vill här lägga upp konversationen i saklig form och påvisa att saken nu är utagerad i och med Stephans ursäkt. Framtiden utvisar vad lärdomen blivit för oss båda.

Jag:
”När jag hissat in rullstolen i bilen och var på väg med darrande ben till förarplatsen frågar Stephan Toivonen om stolen bara är propaganda vid valet. Det finns saker man helt enkelt inte säger. Jag vet inte om du försöker göra dig lustig eller om du bara har otur när du tänker. Men oavsett så vore det nog bra om du satte dig ner och tänkte igenom hur du för dig ute bland folk. Det finns något som heter folkvett och den biten behöver du uppgradera om du vill bli behandlad med respekt. Du hävdar att ni i ert parti inte får samma utrymme som vi andra, men ärligt talat så kan det faktiskt påverkas av ditt eget beteende och agerande. Så slutligen. Jag har den genetiska bindvävssjukdomen EDS och jag är rullstolsbrukare. Nu har du fått lära dig att inte alla rullstolsbrukare är förlamade från midjan och neråt. Grattis till en ny lärdom!”

Stephan Toivonen svarade genom en partikollega då min inställning vid den tiden var felaktig, vilket gjorde att han själv inte kunde kommentera:
”Det är fräckt av dig, att skriva skit om mig utan att jag kan kommentera. Och dessutom uppmana att dela. Jag satt bredvid dig under debatten om socialpolitiken. Jag vet att du är handikappad. Jag sade också efter debatten du har kloka ideer och att jag kan hålla med dig i alla punkter i socialpolitiken, utom EN. Efter soppa & musik, så tyckte jag att det såg elegant ut att du plötsligt stod bredvid bilen utan rullstol och tänkte gå för att diskutera handikappfrågor med dig. Men inledde med det lilla skämtet, om du har rullstol bara i valdebatten, eller nåt sånt. Tror du faktiskt att jag är så jävla korkad? Det heter att man ska kunna skoja om allt. Jag hoppas du kan vara så rejäl att du stänger ner tråden. Öppen och tolerant, som du väl / ju är.”

Jag:
”Tack för mellanhanden Johan, men det går utmärkt för Stephan att själv svara, men det är säkert lättare att be någon annan gå ens ärende.
Stephan, jag hade skrivit helt andra ord om jag hade skrivit skit om dig. Som jag skrev så vet jag inte om du försökte göra dig lustig eller om du bara har otur när du tänker. Korkad har jag aldrig kallat dig, så vänligen lägg inte ord i min mun. 
Det heter att man kan skoja om allt. Men det heter också att det finns saker man bara inte säger. 
Om tråden skadar dig på något sätt så har jag ingen anledning att hålla den kvar. Dock anser jag att man som politiker bör ta ansvar för sitt agerande. Jag tror att det enda som skadas med tråden är ditt samvete. 
Jag tror också att du nu har lärt dig att man alltid ska visa andra respekt i första hand. 
Jag är villig att diskutera handikappfrågor med dig, men då gör vi det på lika villkor. Inte genom att du inleder med att göra dig lustig över mitt handikapp. 
Jag vet att jag är kunnig i dessa frågor och är glad att du känner att du vill diskutera dem med mig. Det står jag gärna till tjänst med.”

Han genom mellanhand:
”Det går nog inte att kommentera/gilla din tråd, men jag fick in min syn på saken. Så det är lugnt. Du är duktig på socialpolitik och jag önskar dig lycka till i politiken. Och eftersom du blev ledsen för det jag sade så ber jag självklart uppriktigt om ursäkt. ”Debatt avslutad” för min del.”

Jag:
”Inlägget är offentligt, alla kan läsa och ska kunna kommentera. Tack för din ursäkt.”

Han skriver själv:
”Alla ”ska” kunna kommentera. Må så vara men JAG kunde inte. Kanske du hade blockat mig. Jag vet inte, men NU kan jag kommentera: Lycka till i valet!”

Jag:
”Det var en inställning under Följer som jag hade missat. Det är nu åtgärdat.”

Miina Fagerlund (s)

Allas lika värde

Igår ramlade jag över det här Facebook, ett inlägg som jag skrev för något år sedan.

Allas rätt till likvärdigt liv gäller inte i min kommun, vad det verkar. Att få veta att den som ska jobba för min sak och mina rättigheter, sätter sig över läkarens rekommendationer och istället gör enligt kommunens bästa och tillika mitt sämsta, gör förbannat ont. Jag har försökt leva efter ”gör sjukdomen till en del av dig, men låt aldrig sjukdomen bli du”. Men idag skulle jag mer än gärna paketera in den jädra sjukdomen och skicka den med express till sydpolen och inte behöva göra den ens till en miljondel av mig!!

Det gör ont att läsa det, för jag minns smärtan, förtvivlan och den totala hopplöshet som ramlade över mig.

Jag vet hur det är att hela tiden slåss för det man har rätt till, att gång på gång behöva ta upp kampen för sina rättigheter, att överklaga och lämna in rättelseyrkanden. Ja, på tal om det så skrev jag ännu ett rättelseyrkande igår till kommunen. Jag satt med lagen framför mig, guide till lagen, 5 beslut, lika många ansökningar, samt flertalet maildiskussioner där jag fått reda ut fakta på egen hand.

Det är inte rätt att man som brukare ska vara minst lika kunnig som kommunens socialtjänstemän, helst ännu kunnigare, ja helst på juristnivå! Det är inte rätt att man som brukare ska vara så frisk att man klarar av att vara sjuk.

Vi har en lagstiftning som är tydlig. Visst kan den göras ännu bättre, men det är trots allt inte i lagen det brister. I många kommuner idag är det bristande kunskap eller arbete för kommunens bästa som gör att lagen inte följs. Så får det inte vara. Min partikamrat brukar säga ”Varje överklagande, varje rättelseyrkande är ett misslyckande för samhället” och det skriver jag under totalt och fullständigt.

Jag vill arbeta för brukarens trygghet, rättighet och värdighet. Vi måste få en socialpolitik som tydliggör klientens bästa och vi måste våga satsa högre än att bara ha det ”minst lika bra som i riket”, vi ska ha det minst lika bra som vi har det nu och sikta på att få det ännu bättre! Med SSS i regeringen i riket befarar jag att det inte kommer att bli bättre för funktionsnedsatta i Finland, men på Åland kan vi sätta ribban högt!

Jag vill att vi på Åland ska ha socialarbetare som svurit en ed att jobba för klientens bästa i alla lägen. Ingen klient ska någonsin behöva tvivla på att besluten som fattas av tjänstemännen, beredningarna som går till nämnderna, ska vara för just klientens bästa.

Ikväll ska jag debattera handikappfrågor på Sittkoffska Gården kl. 18. Jag tror mig veta att de flesta av de politikerkollegor som deltar i debatten, är kunniga i handikappfrågor och har det varmt om hjärtat. Tillsammans kan vi skapa ett mer tillgängligt och inkluderande Åland.

Ingen ska behöva känna det jag kände när jag skrev det där Facebook-inlägget!

Miina Fagerlund (s)