Jag läser mycket sällan Aftonbladet, men för ett år sedan länkade någon av mina vänner på Facebook till den här artikeln som jag faktiskt tycker är värd att dela med sig av! Den handlar om att minska nätgruffet, men för mig är det kloka ord på vägen inom politiken och det passar ju extra bra med tanke på att vi idag har Finströms första fullmäktigemöte för i år och tillika första för den nya mandatperioden.
Anatol Rapoport (1911-2007) var psykolog och spelteoretiker och utvecklade bland annat en metod för att framgångsrikt framföra kritik.
- Du ska först försöka återge din motståndares ståndpunkt så tydligt och rättvist att denne känner ”Tack, så där önskar jag att jag hade uttryckt mig”. Alltså, inga karikatyrer av typen ”så du tycker att ALLA kvinnor är …” för det gör den du diskuterar med givetvis inte och ni kommer båda att framstå som puckon.
- Du ska ta upp de bitar där du och din motståndare är överens, de specifika hellre än generella.
- Du ska belysa varenda poäng och grej du lärt dig av din motståndare.
- Då och bara då har du rätten att kritisera eller säga emot.
Syftet är inte att vara gosig eller tapetsera åsiktskorridoren i blommig god ton-tapet. Syftet är att göra den andre till en bra åhörare av det du har att säga, vilket är nödvändigt för att avancera samtalet utan att förlora någons intresse och respekt.
Och nog kan metoden praktiseras även i det lilla? Genom att skippa karikatyrerna och i stället göra en liten ansträngning att lyssna rättvist.
Med ett ”okej, jag förstår” eller ett ”det där har du rätt i”. För oavsett vems argument som går starkast ur snacket så kan Rapoports metod få oss att åtminstone försöka förstå varandra och det vore ett ganska flott steg framåt.
Tonen inom politiken idag är ofta frän, hård och nedvärderande med hånet liggande bakom varje hörn. De garvade politikerna säger att man får räkna med det om man ger sig in i politiken. Jag är övertygad om att man måste räkna med från andra, men betyder det att man SJÄLV måste göra likadant? Hur mycket vinning skulle vi inte få i samhället om var och en tog ansvar för sitt eget argumenterande utifrån hur vi själva vill bli bemötta, istället för hur vi bemöts, och hade punkterna ovan i bakhuvudet innan vi slänger ur oss något? Dels skulle troligen klimatet bli mer öppet och samarbetet över partigränserna mer smidigt, dels skulle troligen viss kritik komma till godo ur debatter och tas emot av den kritiserade på ett mycket mer konstruktivt sätt.
Så, kära politikerkollegor, är ni med på tåget?
Miina Fagerlund (s)
Politik a la Miina (s) 