I november 2012 ansökte jag om att få ta med min dåvarande personliga assistent på körresa till Island. Det första avslaget gavs för att man inte ansåg att körsång kunde anses vara invand livsföring. Jag överklagade och fick i mars 2013 ännu en gång avslag. Så här stod det i beslutet:
”Miina har i sin ansökan åskådliggjort att musik är hennes normala livsföring. Ansökan avser dock ersättning för kostnader som uppstår i samband med assistentbehovet för en resa till Island sammanfallande med och p.g.a. att kören Körglädje åker till Island. Delaktighet i resan till Island är dock inte invand livsföring i relation till ett musikintresse och kostnaden kan inte betraktas som skälig i relation till kommunens skyldighet att bevilja assistent för fritidsintressen i enlighet med Lag om service och stöd p.g.a. handikapp, 8§.”
Jag valde då att gå ut i tidningen med vad som hade hänt. Ett inslaget sändes i Åland24 och Nya Åland skrev en stor artikel. Här kan man se inslaget.
Jag ville att det skulle komma ut för att människor skulle få veta hur handikappservicen fungerar på Åland, speciellt i min hemkommun. Att andra skulle få veta att de inte var ensamma om att tvingas strida för sin rätt. Vad jag inte hade räknat med var att en för mig okänd kvinna valde att donera pengar till resan åt mig och min assistent.
Min körledare ringde mig och sa att jag givits en chans att få komma med till Island. Ville jag ta den? Jag fick veta att kvinnan ville:
”ge mig en glädjekick för att ge mig energi och ork att kämpa vidare för mig själv och andra i liknande situation”
Den här gåvan bär jag med mig, i mitt hjärta och i min själ, varje dag.
Jag överklagade beslutet till förvaltningsdomstolen. Och jag vann i februari 2014. Min hemliga donator fick då genom ombud de pengar som kommunen betalade ut till mig för resan. Jag fick inte hela summan tillbaka, men jag kunde åtminstone återgälda en del.
När jag i juli 2013 startade mitt företag med personer med funktionsnedsättning som målgrupp och när vi i augusti 2014 utökade vår verksamhet för samma kundgrupp, var det med de orden som grund. ”För att orka kämpat vidare för mig själv och andra i liknande situation.”
När jag för femhundrafemtioelfte gången fick avslag från kommunen på någon av alla mina ansökningar, insåg jag att jag inte kunde klaga på politikerna om jag inte själv var beredd att göra något åt saken. Därför kontaktad jag i januari 2014 Ålands socialdemokrater och tog klivet in i politiken. Även den gången ringde orden i mitt huvud ”för att orka kämpa vidare för mig själv och andra”.
Än idag finns orden kvar. Varje gång jag kör till ett möte, varje gång jag tar ställning i någon fråga, varje gång jag är obekväm och lyfter frågor som inte direkt gör mig mer populär, varje gång jag än en gång tjatar om tillgänglighet och lika värde, varje gång finns orden där. ”För mig och för andra i liknande situation.”
Än i denna dag är kvinnan som såg till att jag fick komma till Island, helt okänd för mig. Jag har ingen som helst aning om ålder. Jag vet att det är en kvinna, att hon bor på Åland och att hon inte har någon relation till mig. Jag vet inte om hon har Facebook eller ens om hon har en dator eller smartphone. Hon ville vara anonym och det respekterar jag. Men jag hoppas mina ord en dag når henne. Jag vill att hon ska veta vilken skillnad hon gjorde för mig och för andra. Jag vet minst 2 personer som genom att använda min dom i ÅFD kunnat överklaga och då vunnit i sin kamp om rätten att få vara likvärdig i samhället.
Jag väljer att kämpa för ett jämlikt och inkluderande samhället för mig själv och för andra i liknande situation, för att hon fanns där för mig. Hon såg till att jag hade samma rätt som alla andra. Hon såg till att jag fick vara jämlik alla andra. Nu är det min tur att ge till andra, så som hon gav till mig, om än på ett annat sätt.
Jag glömmer det aldrig, det du gjorde för mig! Tack, från hjärtat tack!
Miina Fagerlund (s)
Politik a la Miina (s) 