Just i detta nu, när jag börjar skriva, har Pride-paraden anlänt till torget i Mariehamn och i år är det första året som jag inte deltar. Jag har varit på konfirmationsfest tidigare idag och mer än det klarade inte kroppen av. Jag är just nu i en rejäl svacka med kroppen och har stannat hemma från jobb i några dagar för att försöka få kroppen tillräckligt återhämtad för att komma igång igen. Det kändes jätte jobbigt att inte delta i Pride, men samtidigt måste jag lära mig att ta hand om mig själv för att kunna finnas där för andra. Ingen vinner, allra minst jag själv, på att ta slut på mig. Så här sitter jag nu och tänker försöka påverka genom ord istället för handling och under tiden klär jag mig såklart i smycken i pridefärger och självklart även på nackkragen.
Allas lika rättigheter och lika möjligheter har alltid varit av största vikt för mig. Jag gick till val med
”Jag tror på gemenskap, jämlikhet och trygghet. Jag vill att Åland ska vara ett samhälle där varje individ har sin plats, sitt utrymme, sina unika möjligheter. Jag har tilltro till mänsklighet, mångfald och samarbete. Att våga stå stadigt när stormen yr och ödmjukt ta emot kunskap och lärdom livet igenom.”
För mig handlar inte Pride om att en dag i året gå i parad genom staden och njuta av folkfesten. För mig är Pride en evig kamp för att få älska den man vill, att få vara den man vill. En kamp som vi aldrig någonsin får släppa. Men att gå i paraden ger mig hopp om en bättre morgondag, ett bevis på vår mångfald och kärleksfulla gemenskap. Därför är pridedparaden viktig för mig.
Jag kan se på både män och kvinnor och tycka att de är vackra och attraktiva. Om jag själv kunnat välja sexuell läggning när jag steg in i det här livet, hade jag valt bisexuel framom heterosexuell. För jag känner att bisexualitet är mer öppenhjärtat och mer ickedömande om man jämför heterosexualitet. Åtminstone är det så jag uppfattar det när jag ser till samhället och jag önskar innerligt att normen kunde få vara mer allomfattande än den är idag.
Och även om jag inte har förmånen, om jag nu vore singel och inte lyckligt gift som jag då är 🙂 , att kunna se mig själv i ett förhållande med en kvinna, så vill jag att mina barn ska växa upp med möjligheten att välja partner oavsett kön. Därför har jag aldrig pratat med mina döttrar om ”sen när du blir äldre och får pojkvän”, utan istället valt ordet partner. Jag vill att valet ska vara så fritt som möjligt från normer och uppdiktade fack.
Om mitt barn kommer hem och presenterar mig för en partner, vill jag se kärleken mellan dem. Då spelar könet ingen roll. Vad säger att en man skulle kunna ta bättre hand om min lilla flicka än en kvinna kan, eller en ickebinär? Jag tror att det är kärleken dem emellan som skapar beskyddarinstinkt, omtanke och empati. Man som kvinna som ickebinär, är lika välkomna som partner till mitt barn, så länge de älskar henne och respekterar henne.
I den bästa och mest perfekta av världar, önskar jag att alla individer ska få födas i sin egen kropp. Att man ska få älska vem man vill och bli älskad för den man är. Och detta ska vara min drivkraft genom hela livet.
Jag kan inte förändra andra, men jag kan, när jag tillåter mig själv att lysa, vara en ledfyr för de som önskar gå samma väg som jag gör. Jag kan välja att vara öppen och inkluderande, både som politiker och som privatperson. Att inte se bort eller tystna i jobbiga situationer.
Jag kan själv välja att bli en del av den värld där alla får älska och bli älskade.
Så låt prideflaggorna vaja runtom vår värld och låt oss varje dag vara öppna och inkluderande! Må oss aldrig glömma kampen om allas rätt till kärlek, uppskattning och respekt!
Miina Fagerlund (s)
Politik a la Miina (s) 