Misslyckad renovering av lagtingsbyggnaden

I våras kunde man läsa om den nya lagtingsbyggnaden som renoverades med ledorden  ”respekt för arkitekturen, mer energisnålt och mer lättillgängligt”. Fantastiskt, tänkte jag, och säkert många andra! Nu har jag besökt byggnaden och kan konstatera att lättillgängligt tydligen inte syftar på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Mötet som jag skulle närvara vid, hölls på våning 6. Jag rullade in med min rullstol i hissen, som inte går högre upp än till våning 5. Tur att jag hade med mig min assistent, för när jag knuffar på hissdörren sittandes baklänges i min rullstol, går inte dörren upp. Trycket hamnar för mycket centralt, och dörren rubbar sig inte. Det är dessutom helt omöjligt för mig att vända mig inne i hissen så att jag skulle kunna trycka upp den på annat sätt. Den automatiska dörröppnaren öppnas dock så fort assistenten fått upp dörren några centimeter. Hade jag varit ensam, hade jag suttit kvar i hissen tills någon börjat sakna mig.

Eftersom den första hissen inte kan ta oss upp till våning 6, behöver vi ta oss till en mindre hiss i en annan korridor. Denna enda hiss, som går upp till våning 6, går alltså till de lokaler där flertalet partier har sina kanslier. När hissen kommer och vi öppnar dörren, är det en nivåskillnad på upp emot 8 cm mellan hiss och golv, vilket gör det helt omöjligt för mig att ens rulla in i hissen. Då en annan person åkt till en annan våning, och hissen sedan återkommer till vår våning, stannar hissen dock på rätt nivå och jag har möjlighet att rulla in. Nästa hinder är då att min rullstol (som är av mindre modell än standardmodeller) inte ens går in i hissen. Denna gång gick det att flytta mötet, så att även jag kunde delta, men våning 6 är omöjlig för mig att nå.

Inte heller finns det dörröppnare i tillräcklig utsträckning för att jag ska kunna ta mig runt i byggnaden på egen hand. Och det här är alltså bara de uppenbara hindren som jag råkade på under dessa få minuter som det tog mig att ta mig mellan hissarna.

Eftersom jag intresserar mig för just tillgänglighetsanpassningar är mitt öga relativt tränat att upptäcka dessa, men under hela min väg kunde jag inte uppmärksamma någon kontrastmarkering eller ledstråk för personer med synnedsättning. Inte heller ljussättning var tillfredsställande på den punkten, men det kan hända att det är annat när all ljussättning är i bruk.

Jag är oerhört besviken på denna renovering. Vi pratar alltså om en byggnad som ska vara tillgänglig för allmänheten!

Vi har en FN-konvention för personers med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll som i artikel 9 säger ”1. För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön” och ”2. Konventionsstaterna ska även vidta ändamålsenliga åtgärder för att b) säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,”.

Hur kan man förvänta sig av kommuner och privata aktörer att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska ökas när man under en renovering av vår lagtingsbyggnad så fatalt kan misslyckas med det samma? Man kastar verkligen sten i glashus…

Jag har tre frågeställningar som bör ges svar på.

1. Vem är ansvarig för detta oerhörda misslyckande och hur kommer man att genomföra förändringarna som krävs för att byggnaden ska bli tillgänglig?

2. I början av 2015 fick Åland sin första tillgänglighetskonsult, Filip Azam. I vilken mån har man använt sig av denna konsult?

3. Varför har det blivit så här? Är det okunskap? Väljer man medvetet att strunta i tillgänglighetsanpassningarna? Eller är det så att det helt enkelt inte finns tillräcklig information att tillgå, och att man inte vet vart man ska vända sig för att få svar?

Oavsett vad orsakerna är, så sitter vi nu här med en lagtingsbyggnad som inte motsvarar en av de mest juridiskt bindande FN-konventionerna som finns. En byggnad som trots renovering INTE gjorts tillgänglig på ett tillfredsställande sätt för upp emot 10-15 % av den åländska befolkningen. Hur kan detta vara möjligt i dagens samhälle?

Miina Fagerlund (s)

3 tankar om “Misslyckad renovering av lagtingsbyggnaden

  1. Pingback: Stora brister i lagtingsbyggnaden | Politik a la Miina (s)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s