Kommunsammanslagning

Det har gått två år sedan jag blev invald i kommunstyrelsen i Finström. 2 år av intressanta diskussioner, mycket lärdom och framför allt berikande möten. När jag blev invald i styrelsen, var det med tyngdpunkt på en positiv inställning till kommunsammanslagning.

Idag har utredningen om en kommunsammanslagning offentliggjorts och igår satt jag på workshop med våra, förhoppningsvis, blivande politikerkollegor från Finström, Geta och Sund. En workshop som jag upplevde andades framtidstro och en stark vilja till samgång.

Jag är glad och tacksam att jag får vara en del av det här arbetet. Ett arbete som jag upplever är en av de viktigaste grundstenarna i vårt politiska arbete just nu. Vi behöver en kommunsammanslagning för att få en mindre sårbar organisation med mer spetskompetens och med en större möjlighet till utveckling. Vi behöver trygga våra kommuninvånares rätt till service och för att kunna göra det, krävs en större organisation än flera kommuner på Norra Åland är idag.

Jag vill våga tro att vi inom den här mandatperioden ska övergå till en gemensam kommun för Finström, Geta, och Sund. Och med de politikerkollegor jag satt igår, är jag säker på att vi skulle få en sjutusans bra grund att stå på!

När vi alla jobbar för våra kommuninvånares allra bästa, utan prestige, utan invanda roller,  med öppna ögon och innovativt tänkande, DÅ kan vi skapa det samhälle som tar oss in i den morgondag som för oss framåt. Tack, alla väljare, som valde just oss till detta uppdrag!

Miina Fagerlund (s)

Ämne som engagerar

Det har nu gått två dagar sedan jag publicerade mitt inlägg om otillgängligheten i den nya lagtingsbyggnaden. Inlägget har haft över 1000 visningar fler än mitt allra populärast inlägg tidigare och det är glädjande.

På eftermiddagen, samma dag som jag publicerade mitt inlägg, kontaktade VDn för fastighetsverket mig. Han berättade att de kommer att gå till botten med ärendet och försöka finna svar.

Min förhoppning är att detta inte bara ska ge svar på vad som har hänt, utan framför allt leda till åtgärder och förbättra tillgängligheten.

Varmt tack för era kommentarer och delningar på facebook, era samtal och frågor och framför allt ert engagemang!

Tillgänglighet ska intressera och engagera människor. Tillgänglighet är en av de viktigaste grundstenarna för ett jämlikt samhälle.

Miina Fagerlund (s)

Misslyckad renovering av lagtingsbyggnaden

I våras kunde man läsa om den nya lagtingsbyggnaden som renoverades med ledorden  ”respekt för arkitekturen, mer energisnålt och mer lättillgängligt”. Fantastiskt, tänkte jag, och säkert många andra! Nu har jag besökt byggnaden och kan konstatera att lättillgängligt tydligen inte syftar på tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Mötet som jag skulle närvara vid, hölls på våning 6. Jag rullade in med min rullstol i hissen, som inte går högre upp än till våning 5. Tur att jag hade med mig min assistent, för när jag knuffar på hissdörren sittandes baklänges i min rullstol, går inte dörren upp. Trycket hamnar för mycket centralt, och dörren rubbar sig inte. Det är dessutom helt omöjligt för mig att vända mig inne i hissen så att jag skulle kunna trycka upp den på annat sätt. Den automatiska dörröppnaren öppnas dock så fort assistenten fått upp dörren några centimeter. Hade jag varit ensam, hade jag suttit kvar i hissen tills någon börjat sakna mig.

Eftersom den första hissen inte kan ta oss upp till våning 6, behöver vi ta oss till en mindre hiss i en annan korridor. Denna enda hiss, som går upp till våning 6, går alltså till de lokaler där flertalet partier har sina kanslier. När hissen kommer och vi öppnar dörren, är det en nivåskillnad på upp emot 8 cm mellan hiss och golv, vilket gör det helt omöjligt för mig att ens rulla in i hissen. Då en annan person åkt till en annan våning, och hissen sedan återkommer till vår våning, stannar hissen dock på rätt nivå och jag har möjlighet att rulla in. Nästa hinder är då att min rullstol (som är av mindre modell än standardmodeller) inte ens går in i hissen. Denna gång gick det att flytta mötet, så att även jag kunde delta, men våning 6 är omöjlig för mig att nå.

Inte heller finns det dörröppnare i tillräcklig utsträckning för att jag ska kunna ta mig runt i byggnaden på egen hand. Och det här är alltså bara de uppenbara hindren som jag råkade på under dessa få minuter som det tog mig att ta mig mellan hissarna.

Eftersom jag intresserar mig för just tillgänglighetsanpassningar är mitt öga relativt tränat att upptäcka dessa, men under hela min väg kunde jag inte uppmärksamma någon kontrastmarkering eller ledstråk för personer med synnedsättning. Inte heller ljussättning var tillfredsställande på den punkten, men det kan hända att det är annat när all ljussättning är i bruk.

Jag är oerhört besviken på denna renovering. Vi pratar alltså om en byggnad som ska vara tillgänglig för allmänheten!

Vi har en FN-konvention för personers med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll som i artikel 9 säger ”1. För att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att leva oberoende och att fullt ut delta på alla livets områden, ska konventionsstaterna vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön” och ”2. Konventionsstaterna ska även vidta ändamålsenliga åtgärder för att b) säkerställa att enskilda enheter som erbjuder anläggningar och service dit allmänheten äger tillträde beaktar alla aspekter av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,”.

Hur kan man förvänta sig av kommuner och privata aktörer att tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning ska ökas när man under en renovering av vår lagtingsbyggnad så fatalt kan misslyckas med det samma? Man kastar verkligen sten i glashus…

Jag har tre frågeställningar som bör ges svar på.

1. Vem är ansvarig för detta oerhörda misslyckande och hur kommer man att genomföra förändringarna som krävs för att byggnaden ska bli tillgänglig?

2. I början av 2015 fick Åland sin första tillgänglighetskonsult, Filip Azam. I vilken mån har man använt sig av denna konsult?

3. Varför har det blivit så här? Är det okunskap? Väljer man medvetet att strunta i tillgänglighetsanpassningarna? Eller är det så att det helt enkelt inte finns tillräcklig information att tillgå, och att man inte vet vart man ska vända sig för att få svar?

Oavsett vad orsakerna är, så sitter vi nu här med en lagtingsbyggnad som inte motsvarar en av de mest juridiskt bindande FN-konventionerna som finns. En byggnad som trots renovering INTE gjorts tillgänglig på ett tillfredsställande sätt för upp emot 10-15 % av den åländska befolkningen. Hur kan detta vara möjligt i dagens samhälle?

Miina Fagerlund (s)

Pride – stolthet

Just i detta nu, när jag börjar skriva, har Pride-paraden anlänt till torget i Mariehamn och i år är det första året som jag inte deltar. Jag har varit på konfirmationsfest tidigare idag och mer än det klarade inte kroppen av. Jag är just nu i en rejäl svacka med kroppen och har stannat hemma från jobb i några dagar för att försöka få kroppen tillräckligt återhämtad för att komma igång igen. Det kändes jätte jobbigt att inte delta i Pride, men samtidigt måste jag lära mig att ta hand om mig själv för att kunna finnas där för andra. Ingen vinner, allra minst jag själv, på att ta slut på mig. Så här sitter jag nu och tänker försöka påverka genom ord istället för handling och under tiden klär jag mig såklart i smycken i pridefärger och självklart även på nackkragen.

Allas lika rättigheter och lika möjligheter har alltid varit av största vikt för mig. Jag gick till val med

”Jag tror på gemenskap, jämlikhet och trygghet. Jag vill att Åland ska vara ett samhälle där varje individ har sin plats, sitt utrymme, sina unika möjligheter. Jag har tilltro till mänsklighet, mångfald och samarbete. Att våga stå stadigt när stormen yr och ödmjukt ta emot kunskap och lärdom livet igenom.”

För mig handlar inte Pride om att en dag i året gå i parad genom staden och njuta av folkfesten. För mig är Pride en evig kamp för att få älska den man vill, att få vara den man vill. En kamp som vi aldrig någonsin får släppa. Men att gå i paraden ger mig hopp om en bättre morgondag, ett bevis på vår mångfald och kärleksfulla gemenskap. Därför är pridedparaden viktig för mig.

Jag kan se på både män och kvinnor och tycka att de är vackra och attraktiva. Om jag själv kunnat välja sexuell läggning när jag steg in i det här livet, hade jag valt bisexuel framom heterosexuell. För jag känner att bisexualitet är mer öppenhjärtat och mer ickedömande om man jämför heterosexualitet. Åtminstone är det så jag uppfattar det när jag ser till samhället och jag önskar innerligt att normen kunde få vara mer allomfattande än den är idag.

Och även om jag inte har förmånen, om jag nu vore singel och inte lyckligt gift som jag då är 🙂 , att kunna se mig själv i ett förhållande med en kvinna, så vill jag att mina barn ska växa upp med möjligheten att välja partner oavsett kön. Därför har jag aldrig pratat med mina döttrar om ”sen när du blir äldre och får pojkvän”, utan istället valt ordet partner. Jag vill att valet ska vara så fritt som möjligt från normer och uppdiktade fack.

Om mitt barn kommer hem och presenterar mig för en partner, vill jag se kärleken mellan dem. Då spelar könet ingen roll. Vad säger att en man skulle kunna ta bättre hand om min lilla flicka än en kvinna kan, eller en ickebinär? Jag tror att det är kärleken dem emellan som skapar beskyddarinstinkt, omtanke och empati. Man som kvinna som ickebinär, är lika välkomna som partner till mitt barn, så länge de älskar henne och respekterar henne.

I den bästa och mest perfekta av världar, önskar jag att alla individer ska få födas i sin egen kropp. Att man ska få älska vem man vill och bli älskad för den man är. Och detta ska vara min drivkraft genom hela livet.

Jag kan inte förändra andra, men jag kan, när jag tillåter mig själv att lysa, vara en ledfyr för de som önskar gå samma väg som jag gör. Jag kan välja att vara öppen och inkluderande, både som politiker och som privatperson. Att inte se bort eller tystna i jobbiga situationer.

Jag kan själv välja att bli en del av den värld där alla får älska och bli älskade.

Så låt prideflaggorna vaja runtom vår värld och låt oss varje dag vara öppna och inkluderande! Må oss aldrig glömma kampen om allas rätt till kärlek, uppskattning och respekt!

Miina Fagerlund (s)

Glädjande utgång för personlig assistans

Jag gick till val med allas lika rättigheter, att värna om personer med funktionsnedsättningars rättigheter i samhället. Det har denna gång försatt mig i en obekväm position, men för mig är det viktigt att agera när dessa rättigheter hotas, oavsett på vilket sätt det sker.

I somras kom jag i kontakt med ett ärende gällande personlig assistans där brukaren önskat att kommunen ska vara arbetsgivare istället för brukaren själv. Eftersom det här är lagstadgat, kunde jag inte riktigt förstå problemet. Jag blev kontaktad i egenskap av funktionsnedsatt styrelsemedlem av brukarens assistent.

Jag ringde upp socialkansliet som självklart inte kunde kommentera det enskilda ärendet, så diskussionen berörde istället sättet att ordna assistans i allmän bemärkelse.  Såväl socialarbetaren som socialchefen förstod problematiken som jag presenterade, men hänvisade till personal- och servicechefen. Jag var även i kontakt med personal- och servicechefen, som skulle utreda saken och återkomma.

Efter många och långa vändor kom ärendet upp i invånarnämnden den 24 januari där man i protokollet kan läsa följande:

Idag har vi fått förfrågan om kommunen kan bli arbetsgivare till olika klienters personliga assistenter, med önskemål om att kommunen ska vara den juridiska arbetsgivaren och med önskemål om att assistenten ingår i kommunens personalgrupp. Personlig assistans enligt handikappservicelagen kan tillhandahållas på olika sätt. Kommunen ska kunna ordna personlig assistans också på andra sätt än enligt arbetsgivarmodellen. Alla personer med funktionsnedsättning klarar inte av de uppgifter som hör till arbetsgivarrollen och det är inte heller alla klienter som vill fungera som arbetsgivare. Hittills har vi gett besked om att den gravt handikappade är arbetsgivaren, inte kommunen. Vi har även informerat om att vi kan agera som betalningsassistent.

En klient kan inte kräva att kommunen ska anställa klientens assistenter. Handikappservicelagen kräver inte detta. Vilket verifieras av sakkunniga vid kommunförbundet i Finland.

Personal- och servicechefens förslag: Att vi fortsättningsvis informerar om de tre olika alternativen hur en kommun kan ordna personlig assistans för en gravt handikappad person. Att vi förutom arbetsgivarmodellen även kan agera som betalningsassistent. Den gravt handikappade personen är den juridiska arbetsgivaren, men skriver ett uppdragsavtal med kommunen som kan agera som betalningsassistent. Att verksamhetsföreskrifter för handikappservicen i Finströms kommun, 3.3.4 punkt fyra stryks, som är antagen av kommunfullmäktige 17 12 2015. Att punkten 3.3.4 ändras till: ●Uppdragsavtal med kommunen. Den gravt handikappade personen kan välja att Finströms kommun sköter om utbetalningar av löner och ersättningar. Den handikappade personen är fortfarande arbetsgivare men kommunen sköter den tekniska utbetalningen enligt skriftlig överenskommelse. Ett uppdragsavtal skrivs med kommunen. Därefter skrivs arbetsavtal mellan arbetsgivaren och den personliga assistenten.

Ärendet blev dock återremitterat och inget beslut togs alltså i ärendet denna gång.

Ärendet, så som det var berett, gjorde mig mycket orolig då det enligt mig då uppstår en situation där man som gravt handikappad således tvingas av kommunen att agera arbetsgivare. Att kräva att en gravt funktionsnedsatt ska ha förmåga att agera som juridiskt ansvarig arbetsgivare, medan kommunen sköter det administrativa, är ingen förbättring. Det juridiska ansvaret kvarstår och det är just detta som inte kan avkrävas en person som saknar kunskap, intresse eller förmåga att ha tillräcklig kännedom om ett arbetsförhållande. Detta skulle kunna få följden att en del människor inte skulle kunna söka personlig assistent utan istället tvingas flytta till t.ex. serviceboende eller anlita andra stödtjänster som inte har till uppgift att fungera på samma sätt som personlig assistent.

Min åsikt styrktes av två jurister som jag kontaktat redan under sommaren-16, och därför valde jag att lyfta ärendet till kommunstyrelsen. Det här var inte lätt för mig att göra, speciellt inte som relativt oerfaren politiker, men jag kände att det var av stor vikt att någon reagerade och agerade. I protokollet från den 1 mars finns att läsas följande:

Nämndernas uppgifter och beslutanderätt jämte kommunstyrelsens förutsättningar för övertagande av ärende regleras i kommunallag och förvaltningsstadga och redogörs för närmare enligt bilaga. Frågan har inom förvaltningen i samband med den i nämnden pågående beredningen dryftats med juridisk expertis. Kommundirektörens bedömning är att ärendet som sådant enligt förvaltningsstadgan faller under nämndens befogenheter och konstaterar att det dessutom är under fortsatt beredning i nämnden, som är den instans inom kommunen som förväntas inneha behövlig sakkunskap på området.

Enligt kommunallagen 55 § förutsätter styrelsens övertagande av ärende före nämnds avgörande att särskilda skäl föreligger. Direktören bedömer att sådana särskilda skäl inte finns i den aktuella frågan. Efter nämndens avgörande kan styrelsen, ifall man finner det motiverat, överta och ompröva ärendet, eller enskild ledamot eller vilken som helst kommunmedlem överklaga detsamma genom rättelseyrkande. Det är i förlängningen allmänna förvaltningsdomstolar som tar ställning till kommunala besluts riktighet.

Beredningen var att inte överta ärendet, och så blev även styrelsens beslut. Jag kände mig ändå tillfreds med beslutet, då jag gavs möjlighet att framföra min syn på saken och på vilka punkter jag anser att beslutet strider mot gällande lagar och tidigare beslut.

Igår kom ärendet upp i nämnden igen och nu var beredningen följande:

För att trygga de funktionsnedsattas rätt till personlig assistans och deras självbestämmanderätt enligt lagen bör kommunen tillhandahålla alternativa sätt på hur personlig assistans ska ordnas. Kommunens nuvarande praxis med att använda arbetsgivarmodellen i första hand kan kvarstå, men kommunen bör även erbjuda alternativa sätt för anordnandet av personlig assistans. Eftersom det saknas möjlighet att på Åland tillhandahålla servicesedlar eller att skaffa den gravt handikappade assistentservice av en offentlig eller privat serviceproducent är det enda tillgängliga alternativet att kommunen själv fungerar som arbetsgivare för de personliga assistenterna.

Personal- och servicechefens förslag: Invånarnämnden bibehåller nuvarande formuleringen i 3.3.4 i verksamhetsföreskrifter för handikappservicen i Finström som är antagen av kommunfullmäktige 17 12 2015.

Jag är, ärligt talat, stolt över mig själv (jantelagen kan fara åt fanders!), att jag vågade ta ärendet till styrelsen, trots att jag kände mig obekväm med situationen, och trots att jag visste att det här tillvägagångssättet var ovanligt.

Kanske har diskussionerna i styrelsen lett fram till den nya beredningen av gårdagens ärende, jag vill gärna tro det, och jag lyfter verkligen på hatten för att personalchefen ändrade sin beredning! Jag är glad att nämnden gick på den nya beredningen och att det nu är fullt möjligt att som brukare av personlig assistans i Finström kunna anhålla om att inte själv vara arbetsgivare!

Jag är tacksam över beslutet å oss brukares vägnar och det känns även bra att socialkansliets dåvarande personals arbete med det specifika ärendet nu utmynnat i att klienten/brukaren kan få det hen önskade för snart ett år sedan, utan rättegång dessutom.

Ett avslutande tack vill jag rikta till er som röstade på mig i valet 2015. Utan er hade jag inte suttit i styrelsen idag och då hade jag inte haft möjlighet att vara med och påverka i just det här ärendet. Än är vi inte i hamn med visionen om ett jämlikt och inkluderande samhälle, men att jobba för det i varje beslut, leder framåt!

Miina Fagerlund (s)

KST – klienternas socialtjänst

Det är dags att vi åter riktar vårt fokus mot att ställa individens bästa i främsta rummet. Klockan tickar för kommunerna att presentera ett hållbart KST. Vi kommunpolitiker är skyldiga att göra vårt allra bästa för att uppnå likvärdig service över hela Åland, att inrymma alla tillhörande organisationer och att säkerställa våra kommuninvånares trygghet.

Med individen i fokus, kan vi med gemensamma krafter komma till en lösning, bara vi är beredda att gå över de gamla, inrutade skillnaderna och släpper all prestige. Människor först! KST – klienternas socialtjänst.

Miina Fagerlund (s)

Vallöfte uppfyllt

Nu har det gått lite drygt ett år sedan jag tillträdde som ”aktiv politiker” efter valet 2015. Även om jag hela tiden får lära mig nya saker, så är det svårt att förstå att det bara har gått ett år. Det känns på något sätt som om det alltid varit så här.

Ett av mina vallöften/hjärtefrågor var detta:

Ge människor i behov av hjälpmedel en mer jämlik och anpassad vardag. Det ska inte vara ekonomin som avgör hur mycket hjälpmedel man har att tillgå. På samma sätt som vi idag får dra av i deklarationen för glasögon och linser, vill jag att även hjälpmedel som inte subventionerats eller finansierats ska vara avdragsgillt.

Jag har även drivit frågan i Ålands socialdemokrater och då i första hand genom Klätterrosorna.

Sedan dess har jag pratat med Skattebyrån här på Åland, ringt till Skatteförvaltningen på fastlandet och jag har skickats fram och tillbaka. ”Nej, det går bara att dra av för tekniska hjälpmedel” eller ”Tyvärr kan jag inte svara på din fråga” har varit det jag fått höra, gång på gång, på gång, på gång. Det har varit otroligt frustrerande och för varje samtal jag har ringt, har jag berättat om och om igen hur situationen är för personer med funktionsnedsättning och varför jag anser att det vore så viktigt att kunna dra av hjälpmedel i beskattningen, men det jag har bemötts med är beklaganden över situationen. Och ingen kunde någonsin berätta hur jag skulle gå till väga för att få till en ändring.

Så plötsligt kom det in en kund till min hjälpmedelsbutik för några veckor sedan, som sa att hen förstått att det nog borde gå att dra av i beskattningen och att hen nog skulle försöka. Jag ringde åter upp Skattebyrån och idag har jag fått bekräftat av skattebyrån på Åland:

Hjälpmedel som man inte på annat sätt fått stöd eller bidrag för KAN PÅYRKAS SOM AVDRAG i beskattningen.

Detta gäller hjälpmedel som är nödvändiga, med samma princip som att man får dra av ett par glasögon, men inte fem olika bågar bara för att man vill ha i olika färger eller stilar. Det vill säga, om man köper ett par kryckor för att man behöver dem för att röra sig med, kan man dra av det. Om man köper kryckor lite nu som då bara för att man vill ha ny färg, då får man bara dra av det första paret.

Rent praktiskt så sparar man kvittot och specificerar vad det är för produkt och varför man har behov av det (t.ex. kan en sittkudde ha olika behov så som rastlöshet, ryggsmärta, obekvämt e.t.c.). Dessa lämnas sedan in i deklarationen i samma punkt som du drar av sjukvårdskostnader.

För att du ska kunna yrka på sjukdomskostnadsavdraget för hjälpmedel så bör det finnas ett av sjukvården fastställt behov så att du vid Skattebyråns granskning har möjlighet att uppvisa ett utlåtande eller remiss från sjukvården där det framgår att du behöver hjälpmedlet. Avdragsbeviljandet är alltid behovsprövat och avgörs från fall till fall. För närmare information om vad som gäller i ditt fall så lönar det sig att kontakta skattebyrån.

Observera även att självrisken är 100 euro för ensamstående och 200 euro för makar. Om dina nettoförvärvsinkomster överstiger 15 000 euro, eller för makar tillsammans 22 500 euro, får du som avdrag endast hälften av de sjukdomskostnader som överstiger självriskandelen. Som makar anses även sambor med gemensamt barn.

EDIT: Ändringar gjorda i texten på begäran av skattebyrån på Åland.

Jag är så oerhört glad att detta äntligen blivit klarlagt! Nej, jag har inte gjort någon skrivelse, eller anhållit om ändring eller liknande och det är definitivt inte jag som varit med och beslutat om detta, men faktum är att jag ändå känner mig involverad. Jag är glad över att detta nu kommit till allmänhetens kännedom. Vem vet, kanske gjorde mina många samtal ändå någon nytta! Så ja, jag känner faktiskt att jag har uppfyllt ett av mina vallöften (om än på ett relativt passivt sätt) och det känns bra.

Miina Fagerlund (s)

Jämlikhet och mångfald

Vad jämställdhet är, vet de flesta människor, men skillnaden mellan jämlikhet och jämställdhet brukar vara svårare.

Jämställdhet syftar till att kvinnor och män ska ha samma möjligheter. Lika lön, lika arbete, lika valmöjligheter. För mig är jämställdhet viktigt, så klart, men det är det många som engagerar sig i och som många jobbar för.

För mig är jämlikheten ännu viktigare. Jämlikhet är när alla människor har samma status och erhåller samma respekt. Ett samhälle där vi alla är lika mycket värda, oavsett kön, oavsett sexualitet, oavsett funktionsduglighet o.s.v.

Just nu är det pridevecka på Åland. Den allra viktigaste veckan på året, enligt mig.

Alla ska ha samma rätt till kärlek och respekt. Alla ska ha rätt att älska vem de vill! Kärlek är för mig universell och ingen ska ha rätt att bestämma vad man får och inte får känna.

Att jobba för jämlikhet rent praktiskt som kommunpolitiker är inte helt enkelt. De ärenden som kommer upp är sällan relaterade till just mångfald i det avseendet. Ibland kan jag känna mig otillräcklig, att jag inte  jobbar tillräckligt med de frågor som verkligen är viktiga för mig. En känsla som jag förstås själv belastar mig med och likaväl kan välja att lyfta av mig.

Genom att vara lyhörd och medveten, genom att vara beredd att jobba för frågan när den väl kommer upp och framför allt genom att förverkliga det jag tror på i mig själv och mitt eget liv, fortsätter jag tro på jämlikhet och mångfald i det samhälle jag lever och verkar i.

Störst av allt är kärleken.

Miina Fagerlund (s)

 

Tillgänglighet på Lilla holmen

 

Igår hann jag inte läsa tidningen, så när jag idag satte mig ner vid köksbordet och gick igenom gårdagens tidning, pryddes mitt ansikte av ett STORT leende! Fantastiskt bra jobbat, Arash med flera!

När Arash kontaktade mig gällande sin motion, blev jag glad över att problemet uppmärksammas, men vågade inte hoppas att det faktiskt skulle ske någon förändring. Tillgänglighet brukar inte vara Mariehamns starkaste sida, därför är just det här extra roligt.

Tack, Arash, för att du vågade och tack infrastrukturnämnden med Jessy som ordförande för att ni ser möjligheterna!

Miina Fagerlund (s)

Öppet brev till den som ifrågasätter min personliga assistans

Idag för en vecka sedan, 4 maj 2016, hade vi kommunstyrelse (kst) möte. Ett av ärendena var ett rättelseyrkande som berörde mig som person, eller rättare sagt min rätt att ha personlig assistent med mig på mötena. Ärendet var från början konfidentiellt, men jag diskuterade innan med kommundirektören och framhöll min önskan om att ärendet skulle vara offentligt då jag finner det viktigt att ärendet kan användas för andra som kan behöva använda assistent i framtiden.

Självklart beviljades Rolf Karlsson, som hade inlämnat rättelseyrkandet, och jag jäv och avlägsnade oss således från rummet. Med mig hade jag min assistent. Vi pratade om ditten och datten när Karlsson plötsligt sa ”Du förstod vad jag menade med skrivelsen va?”. Jag svarade ärligt att jag inte gjorde det, eftersom jag tycker det borde vara en självklarhet.

Karlsson sa då ”Jag, och flera med mig, tycker det är konstigt att du ska ha med dig personlig assistent in på mötena. Hon kan ju föra dig hit, men sen klarar du ju dig själv.” Jag frågade om jag även skulle lämna rullstolen utanför, eftersom den är mina ben och hon är mina händer.” På detta svarade Karlsson att det är en helt annan sak. Jag förstår inte skillnaden.

Hade rättelseyrkandet varit skriven för att utreda huruvida man bör bevilja närvaro under någon paragraf vid första mötet, eller om man det hade varit för att avgöra huruvida assistentens namn ska skrivas ut eller inte, hade jag haft större öppenhet och förståelse. Men när Karlsson så rakt på sak ifrågasatte min rätt att ha assistent i direkt anslutning till mig, finner jag det både kränkande och diskriminerande.

Ja visst klarar jag av att sitta på ett möte själv och konversera, men vad händer om jag får kramp eller någon led luxerar på mig? Vem ska hjälpa mig då? Eller ska jag helt enkelt stiga ur rollstolen och gå ut och hämta min assistent? Eller ska jag begära att någon annan hämtar henne? Eller ska jag bara sitta kvar i hopp om en bättre morgondag? Och vad händer om jag vill ha ett glas vatten under mötet? Ska jag tvingas vända mig till någon av de andra ledamöterna och be dem göra det åt mig? Visst, det kan jag, men det gör inte att jag är där på lika villkor! Och vad händer om vi ska bläddra fram något ur en lagbok eller om jag behöver anteckna något med fler ord än jag själv klarar av att anteckna? Samma där, visst kan jag be en annan ledamot, men då är jag inte där på lika villkor. Jag vill kunna göra det med mina händer, det vill säga med assistentens händer för min räkning. Hur skulle det vara om Karlsson genomförde nästa kst-möte med tjocka, otympliga tumvantar utan tummar (som babyvantarna ser ut) på båda händerna? För visst klarar ju Karlsson av att delta i mötet fast han inte har full funktion i händerna.

Karlsson hade en bestämd åsikt att en läkare inte kan ta ställning till om jag ska ha med mig en assistent på slutna/konfidentiella möten eller inte och att det knappast är meningen att det ska vara på det viset. Han hänvisade till kommunallagen som tydligt säger att kommunstyrelsemötena är slutna.

Han hänvisade även till att ÅIC nyss haft styrelsemöte och att det inte borde ha kommit ut att två styrelsemedlemmar avgått och ändå hade det läckt ut till pressen. Han nickade mot min assistent som om det var hennes fel, trots att varken hon eller jag varit med där. Jag och min assistent frågade oss efteråt om Karlssons tystnadsplikt har andra kriterier än hennes? Borde inte tystnadsplikt vara tystnadsplikt oavsett vem som anger den? Och varför skulle en personlig assistent ha svårare att bevara tystnadsplikten än en fullmäktige vice-ordförande eller en styrelseledamot? Och betyder Karlssons sätt att se på saken att en person med hörselnedsättning som inte kan läsa på läppar och således behöver en teckenspråkstolk inte kan väljas in i kst eller nämnd pga sin funktionsnedsättning? Vi kanske kunde göra så att alla personer som använder hörapparat kunde stänga av dem under mötena och att alla höranden förses med hörselskydd, så behöver vi inte oroa oss för att någon ska bryta mot tystnadsplikten.

Handikappservicelagen 8c § säger klart och tydligt ”Med personlig assistans avses i denna lag den nödvändiga hjälp som en gravt handikappad har behov av hemma eller utanför hemmet 4) i samhällelig verksamhet.

I Finlands grundlag 6 § står ”Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.”

I FN konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning i artikel 29 står ”Konventionsstaterna ska garantera personer med funktionsnedsättning politiska rättigheter och möjligheter att åtnjuta dem på samma villkor som andra och förpliktigar sig att a) säkerställa att personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i det politiska och offentliga livet på samma villkor som andra, direkt eller genom fritt valda ombud, däribland rättighet och möjlighet för personer med funktionsnedsättning att rösta och bli valda genom att b)aktivt främja en miljö där personer med funktionsnedsättning effektivt och fullständigt kan delta i skötseln av offentliga angelägenheter, utan diskriminering och på samma villkor som andra, samt uppmuntra deras deltagande i offentliga angelägenheter däribland genom i) att delta i enskilda organisationer och sammanslutningar som är verksamma i landets offentliga och politiska liv och i politiska partiers verksamhet och förvaltning”

Som mångårig ordförande i socialnämnden, där man ansvarar för frågor kring personer med funktionsnedsättning, torde Karlsson haft kännedom om dessa lagar och förordningar. Ändock finner han det olämpligt att jag använder mig av, den av socialnämnden beviljade personliga assistansen, vid möten, i detta fall kst-möten som är slutna.

Så jag säger bara det; rör inte min personliga assistent! Rör inte mina händer, min fysiska kontroll och min avläsning, för det är det hon är för mig! Utan henne kan jag inte delta i mötena, utan henne kan jag inte vara likställd er andra i samhället.

Jag är stolt över det beslut som kst enhälligt tog och jag är tacksam över det stöd jag känner. ”Kommunstyrelsen lämnar rättelseyrkandet utan åtgärd och tidigare upprättade protokoll utan korrigering, med hänvisning till att assistents närvaro ändå går att utläsa ur protokoll, och konstaterar närvarorätt för ledamots enligt handikappservicelagen 8 c § beviljad personlig assistent, med hänvisning till grundlagens 6 §”

Jag hoppas att detta hädanefter kommer att verka som riktgivande för hela kommunens förtroendevaldas verksamhet, att man inte längre kan ifrågasättas om man som funktionsnedsatt använder sig av sin lagliga rätt av personlig assistans.

Och ni andra som Karlsson syftade på med ”Jag, och flera med mig, tycker det är konstigt att du ska ha med dig personlig assistent in på mötena” ber jag att tar kontakt med mig personligen, så att jag kan förklara vad och varför jag är beviljad personlig assistans. Alla har självklart inte lika god insyn i mitt ärende som Karlsson torde ha, därför kan jag förstå att det från utomstående kan te sig märkligt. Man kan inte veta, om man inte frågar, så hör av er! Jag berättar gärna och svarar på frågor med öppet sinne!

Slutligen vill jag påpeka det absurda i att kommunen skulle ha rätt att skriva ut min assistents namn i offentliga protokoll. Min assistent lyder under tystnadsplikten. Det innebär att hon inte får säga var hon jobbar, för vem hon jobbar, vad hon har gjort eller var hon har varit. Hur i hela fridens dagar skulle det då kunna vara okej att man skrev ut hennes namn i protokollen? Som sagt, jag är glad att kst tog ett enhälligt beslut. Bra jobbat!

EDIT: Eftersom det uppkommit frågor om den beviljade assistansen, väljer jag här att informera kort om den. Jag är beviljad personlig assistans även i samhällelig verksamhet, t.ex. på möten. Detta har förvaltningsdomstolen fastslagit. Det har således aldrig varit frågan om att min assistent inte skulle uppbära lön under mötet. Karlsson ifrågasatte till mig hennes rätt att vara närvarande i samma rum som kst under mötet. Hans åsikt var att hon skulle sitta utanför mötesdörren och således även lyfta lön, eftersom han anser att jag klarar mötet på egen hand och hon inte är invald i kst. Än en gång, det här handlar alltså inte om pengar över huvudtaget. Jag vill samtidigt tacka för all respons på mitt inlägg! Det värmer!

Miina Fagerlund (s)